v38 – Höstaning

Ute i skärgården igen. Men för sista gången i år. Någon vecka tidigare än vanligt och hösten mer anas än syns här ute, kanske för att det regnat så mycket under senare hälften av sommaren. Idag har jag tagit båten och är på väg över till ön bredvid vår, en obebodd ö och tillika ett naturreservat. På sommaren populär bland både kanotister och de med lite större båtar då här finns både sandstränder och klippor för bad. Nåväl, idag är ön tom på både båtar och folk så jag kan nyttja en av de kommunala bryggorna att förtöja båten vid. Tar mig upp på höjden lagom till att se solen bryta horisonten. Det är en frisk sydvästan idag och jag ställer mig i skydd bakom några enbuskar när jag ska spana av havet. Ute på ett kalt skär räknar jag till näst intill tvåhundra skarvar. De har väl tillbringat natten där, med god uppsikt runt om hinner de bli tidigt varnade om någon fara närmar sig. Men de ska väl snart dra iväg på fiskafänge. Jag går över den kuperade ön och i buskarna jag passerar rasslar det av småfågel på jakt efter mat. Det är flyttfåglar som ska äta upp sig inför sin långa flykt söderut. Jag passerar en liten öppen hagmark och fortsätter uppför ett mindre berg. Längst uppe, på öns högsta punkt, står ett sjömärke i form av ett stort röse. Det har formen av en cylinder, cirka fyra meter i diameter och drygt två meter högt. Sidorna är vitmålade så att det syns långt ute på havet. Och själv har jag en milsvid utsikt över samma hav här från röset.

Glittret på vattnet mot den uppgående solen är lika fascinerande som alltid. Jag sliter till slut bort blicken från det och börjar söka av öar och skär med kikaren. Det tar några varv men till slut hittar jag en havsörn på ett skär rakt söderut. Den sitter där helt stilla och verkar inte ha bråttom att komma på vingarna för att jaga dagens frukost. Kanske fortfarande mätt efter ett skrovmål under gårdagen?

Jag går ett varv runt udden innan jag återvänder över ön. Stannar till vid ett snår och väntar på att han som kvittrar därinne ska sätta sig synlig på någon fin gren. Men han verkar smita ut bakvägen för det blir tyst utan att någon visat sig. Visar sig gör dock dagens andra havsörn som nu kommer flygande rakt över mig. Med en aktiv flykt följer jag honom med blicken där han fortsätter över fjärden, på väg in mot fastlandet. Själv letar jag mig ner mot strandlinjen och stöter på en gammal husgrund som visar att ön inte alltid varit obebodd. Förutom kantstenarna som väggarna vilat på ser jag också det som varit en matkällare under en mindre del av huset liksom grunderna av en bakugn. Inga timmerrester syns till så jag förmodar att huset plockats ned och flyttats till någon annan ö när läget på den här platsen inte längre var gynnsamt. Full med historiska funderingar på vad som fått människorna att byta ö följer jag stranden bort mot båten.