v46 – Vår allra minsta mes

Min favoritmes, svartmesen, är vår allra minsta mes. Fullt utsträckt är den elva centimeter och väger bara nio gram. Inte så mycket färger i den svartvita dräkten men desto mer kvicksilver i kroppen för den verkar aldrig vilja vara still. Det är en skogsmes som sällan tar sig in till fågelbordet i våra samhällen men där man sätter upp en matning i skogen är den snabbt på plats.

Äntligen lite kyla och frisk luft. Åtta minusgrader och lite snö på backen. Jag la ut lite krossade jordnötter, solroskärnor och lite margarin till småfåglarna och sitter nu och väntar på dem. Mesarna kommer först men får flytta på sig när den kraftiga nötväckan tar plats. Han väljer och vrakar med den grova näbben så häftigt att många frön hamnar på backen där dock tofsmesen gärna plockar upp den fallna konfekten. När nötväckan har näbben full av utvalda frön så flyger den iväg. Snabbt är mesarna på plats och plockar, lite mer försiktigt, åt sig var sitt frö. Ibland kan någon av dem sitta kvar på stubben för att picka i sig fröet men oftast tar de med sig maten till en närbelägen buske som ger dem bättre skydd. När en svartmes sätter sig på en pinne från en fallen gammal död gran provar jag att ta en bild så att jag får en kal sten i bakgrunden. Det blir också en ren bakgrund men ser först efteråt att mesen har fullt med iskristaller runt näbben. Han har väl letat mat i snön bredvid stubben.

Intill stubben med mat finns en liten gran där fåglarna ibland mellanlandar på väg till maten. Jag placerar mig så att jag får fri bakgrund till granen, det vill säga att det som finns i bakgrunden ligger långt borta och därmed ger en diffus bakgrund i de bilder jag tar. Ibland önskar jag fotografier med miljö runt fågeln men idag har jag bestämt mig för lite mer rena bilder. Omväxling förnöjer. Jag provar också med lite olika avstånd för att både få rena närbilder men även bilder med lite mer ”luft” runt fågeln. När jag fotograferat de mesar som för dagen visat sig vid matningen så dyker plötsligt en domherre upp och slår sig ner på en av stubbarna en kort stund. Jag hinner få iväg ett par skott innan den flyger vidare. Sen blir det lite lugnare och jag tar fram termosen och mina smörgåsar. Man blir rätt så kall av att sitta still ett par timmar i dagens minusgrader men den varma soppan värmer så bra att jag kan sitta en timme till innan det känns lagom att dra sig hemåt.