”Tjugosex minus” Jag stirrar på bilens display som visar utetemperaturen. ”Är det riktigt sunt att ge sig ut idag?” Jag kör på en slingrig skogsväg i det stora naturreservatet Hälleskogsbrännan. Reservatet bildades efter den stora branden 2014 när 13 000 hektar skog brann upp här i Västmanland. Och inte bara skog förresten, hettan var så kraftig att även hela humusskiktet med jord och allt också brann upp på. Syftet med reservatet är att studera hur naturen återkommer i det förödda landskapet. Vilket inte händer i en handvändning när marken i princip bara består av värmesprängd sten och förkolnade stockar. Nu, snart tio år senare, ser området fortfarande ut som en sönderbombad krigszon. Många av de brända träden har vid det här laget fallit omkull men en del står fortfarande kvar. Stolta sträcker de sina döda grenar upp mot himlen. Men det skjuter trots allt en del nya skott. Sly av björk och asp har blivit ett par meter hög på sina håll och även tallplantor har kommit upp.
Men idag är hela området täckt av fyra-fem decimeter fluffig snö och det är både vackert och lite skrämmande på samma gång. Vägen har inte plogats efter sista snöfallet men jag har ett par hjulspår att hålla mig i. Bromsar in när jag ser en välkänd siluett i ett träd. Jo, faktiskt är det en havsörn som lite spöklikt sitter där i morgonljuset. Kör vidare men vägen tar slut vid en liten grillplats. Parkerar och tar ett djup andetag innan jag öppnar dörren och lämnar värmen i kupén. Får bråttom att byta till pjäxor, spänna på mig skidorna och ryggsäcken så att jag kan komma iväg. Här gäller det att komma igång för annars lär man snabbt bli nedkyld i den här temperaturen. Men solen har precis klättrat upp ovan horisonten, himlen är klarblå och föraningen om en fin dag finns där.
Jag följer en oplogad mindre väg som sluttar svagt utför. Färska spår från både små och stora djur korsar vägen. Kronhjort, hare och någon form av sork känner jag igen men andra spår går jag bet på. Tänk ändå att det finns djur som kan leva i den här karga miljön. Efter två kilometer hittar jag en pil som visar på en vandringsled och en liten skylt ”Timmerstuga 0.8 km”. Jag lämnar den lilla vägen och stakar mig fram i pilens riktning och kommer snart ut på en mindre myrmark. Men där försvinner ledmarkeringarna. Att försöka åka skidor på måfå här, i en terräng där det ser ut som om några jättar spelar ”plockepin” med trädstockar, är utsiktslöst. Men på myren finns inte dessa hinder så jag bestämmer mig för att färdas på den. Trots att jag har breda skidor sjunker jag ner en dryg decimeter i snötäcket men sakta men säkert pulsar jag framåt. Snart mynnar myrmarken ut i en jättestor mosse, en kilometer bred och minst lika lång. Jag skidar ut en bit på den stora öppna ytan och plötsligt ser jag timmerstugan. Den ligger på en liten kulle vid kanten av mossen.
Jag bestämmer mig för att först göra en rundtur ut på mossen för att leta fler spår. Skidar ut mot mitten av mossen, rundar en myrholme och viker sedan av åt höger. Där mossen tar slut hittar jag myrmarker som kanske avvattnar mossen. I vilket fall så är det plan mark där jag kan fortsätta skida en bra bit söderut genom en mosaik av myrar och holmar med träd. Förundras över hur träden på holmarna bränts av medan vissa partier i skogskanten överlevt branden. Stannar ofta. Både för att vila men också för att spana och lyssna. Här är det befriande fritt från civilisationens alla ljud men ofta hörs knäppningar och smällar från de döda träden. Det är väl kylan som skapar förändringar i virket. Enda fågeln som jag ser och hör är enstaka korpar. Hittar spår av räv och ekorre men tyvärr inte varg som det faktiskt finns ett revir av i detta området. Pulsandet tar på krafterna och jag återvänder till timmerstugan via en ny sträckning över andra myrmarker.
Väl framme vid stugan är jag ordentligt uppvärmd. Spänner av mig skidorna och inspekterar stugan invändigt. Här finns tre våningssängar, ett bord med två bänkar och en rejäl kamin. Och gott om ved. ”Det vore mysigt att övernatta här lite längre fram på året, kanske på vårvintern i slutet av mars.” Slår mig ner på förstukvisten och njuter där av både lunchen och den fina utsikten över den vidsträckta mossen. På himlen kommer plötsligt två havsörnar flygande. De flyger i rote. Tätt intill varandra och alldeles synkront, hela tiden med samma avstånd från varandra och med exakt samma frekvens på vingslagen. Det ser nästan ut som att de är en. Tar upp kikaren och konstaterar att det är två gamla fåglar, säkert ett par. Känns fint på något sätt. Sen blir det lika tomt på levande väsen som innan. Vet att jag trots den fina stunden inte får bli sittande för länge för kylan kommer obemärkt krypande. Packar ihop och stakar mig tillbaka i mina egna spår. Konstaterar att det går betydligt lättare än att skida ospårat och på en knapp halvtimme är jag åter vid bilen. Som startar. Tur man har en elbil.
Bläddra bland bilder på spår, korp, timmerstugan och mossen. Sist en översiktsbild från en liten del av det enorma brandområdet.
