Den trånga dalgången ligger vackert inbäddad i djup snö. Det är nog tre till fyra decimeter på backen och även träden är fint skrudade i vitt. Ån ligger frusen i stort sett längs hela dess lopp, bara där det är rejält strömt finns lite öppet vatten. Där har det å andra sidan bildats vackra isformationer av vatten som stänkt upp på stenar och nedhängande träd. Härligt att vi fått en riktig vinter även i Mälardalen i år, tänker jag. Pulsar genom snön längs med ån i ett försök att träffa på vinterbadaren nummer ett, strömstaren. En liten knubbig fågel som på håll ser svartvit ut, men med rätt ljus och när man kommer den nära så ser man att de mörka partierna inte är svarta utan går i olika nyanser av brunt. Strömstaren är starkt knuten till strömmande vatten på grund av sitt ovanliga sätt att hitta mat. Den plockar nämligen all sin föda på botten av bäckar och åar. Den dyker ner dit och går lätt framåtlutad mot strömmen, det rinnande vattnet pressar den då nedåt och gör att den inte flyter upp. Där hittar den bäcksländelarver och andra läckerheter som den plockar med sig upp. Väl ovanför vattenytan sätter den sig på isen eller en sten och plockar i sig de delar den vill ha. Ofta blir man varse dess närvaro just för de små högar den lämnar efter sig på iskanten.
Jag började nere vid det lilla kraftverket och går nu uppåt. Här finns bara enstaka vakar som jag kontrollerar med kikaren utan att hitta något. Det blir väldigt jobbigt att gå i djup snö i den här terrängen med branta sluttningar och där kullvälta träd flera gånger blockerar min framfart. Blir snabbt varm och tvingas till slut ta mig upp ur ravinen igen. Går förbi den gamla smedjan och hittar en enklare väg ner till den övre sträckningen av strömfåran där det finns lite längre sträckor öppet vatten. Tycker mig höra en strömstares korta och sträva lockläte så jag sätter mig ner och väntar. Så kommer en flygande, strax ovanför istäcket, och landar nere i en av de öppna vakarna. Utom synhåll men nu vet jag i alla fall var den finns. Efter ett tag dyker den upp och sätter sig på snökanten ovanför vaken. Tittar lite på mig men verkar inte få någon panik. Den flyttar sig dock snart till en vak lite längre bort där den dyker ner i vattnet några gånger innan den svirrande flyger vidare uppåt ån. Det blir lugnt ett tag medan jag väntar på att den ska återvända. Vilket den inte gör.
Istället förflyttar jag mig lite längre nedåt, här drar vattnet förbi ett stort stenblock som ligger i forsen. Det är ett populärt ställe för strömstarar och även idag sitter det minsann en fågel på en mindre sten mitt i forsen. Nu tar jag det försiktigt. Lägger mig på mage på isen, placerar ryggsäcken framför mig och kameran ovanpå den. Fågeln verkar inte det minsta orolig utan växlar mellan att sitta på stenen och att dyka efter mat. Varje gång den är under vattnet passar jag på att skjuta fram ryggsäcken, och mig själv, en halvmeter. Ligger sedan stilla medan den äter sin fångst på stenen. Med den här tekniken tar jag mig långsamt ända fram till iskanten och har då strömstaren bara några meter framför mig. Här kan jag iaktta hur den knixar med knäna, det ser ut som den niger, och hur den simmar både på och under vattenytan. Jag ser också hur den blinkar med sitt extra men genomskinliga ögonlock, det blir då alldeles vitt i ögat under någon tiondels sekund. Det har den nytta av när den dyker, fungerar väl ungefär som de simglasögon en del av oss har när vi simmar. Den lär dessutom kunna stänga till både öron och näsgångar när den är under vattnet.
Till slut blir det för kallt att ligga kvar på isen och när strömstaren för ett ögonblick flyger ner till nästa öppna strömfåra passar jag på att backa tillbaka in mot strandkanten och lite säkrare underlag. Där rätar jag ut mina stela leder och tar mig sedan upp ur ravinen. Stannar till på bron över kanalen som går parallellt med strömfåran. Motljuset belyser vackert de frostiga och snötyngda träden som växer på båda sidorna. Där bortanför nästa sluss bodde min farfar med sin familj, han var förman på bruket lite längre ner. Och i den här kanalen badade min far och hans bröder ibland. Olovandes naturligtvis eftersom det var både farligt och strängt förbjudet.
Bläddra bland bonusbilder på strömstaren:
