v26 – Kärrhökarnas dal

Nästan längst upp i Svartådalen ligger byn Hedbo. Det är en liten radby som överlevde artonhundratalets skifte då små tegar skulle slås ihop och gårdarna flyttas ut till de större åkrar som då skapades. Jag vandrar genom byn och ut över det öppna område som kallas Nötmyran. Det är vidsträckta ängar längs med Svartån som varje år översvämmas när vattennivån stiger efter snösmältningen och vårregnen. Så här stora öppna områden, som inte odlas, är det ont om i dagens Sverige men förr behövdes den här typen av gräsmarker. De slogs till vinterfoder för gårdarna kreatur. Stigen över fälten är dock inte slagen i år och jag blir snabbt genomvåt om både kängor och byxor av daggen som ligger på varje strå. Men vad gör det när man får höra kornknarrens kraxande läte och storspoven melankoliska drill. Båda dessa arter är sällsynta i vårt land eftersom det inte finns mycket kvar av den naturtyp som de gillar. Läste att en undersökning kommit fram till att nittiofyra procent av de gräsmarker som fanns i vårt land för ett par hundra år sedan nu är borta. På några av de sex procent som återstår kan man alltså hitta dessa rara fåglar. Jag kommer till slut ner till ån och ställer mig på den lilla träbron som går över den. Det syns på markerna närmast ån att de fram tills helt nyligen varit översvämmade, bara några få grässorter har kommit upp ur den leriga jorden. Beundrar det vidsträckta landskapet och lyssnar på storspovar i tre riktningar när en lärkfalk kommer svepande över strandängarna. Följer den i kikaren och ser när den vackra falken slår sig ner på en stängselstolpe en bit nedströms.

Återvänder till radbyn och åker sen söderut i Svartådalen till en liten sjö omgiven av öppna marker. Går ut och sätter mig i en hage med utsikt över en liten fin dal, med frodigt högt gräs, ut mot sjön. Där ute, i ett vassbälte i sjöns södra del, tror vi att ett par ängshökar häckar. En av de mer sällsynta kärrhökar vi har i Sverige och där den största andelen häckar på Öland. På fastlandet finns inte lika många par och i Västmanland bara en handfull. I år har vi observerat den på tre platser i Svartådalen vilket gör området till ett av våra viktigaste för ängshöken. Under den fina morgonen lyssnar jag på buskskvättans sång från björken bredvid mig och vassångarens surrande utifrån vassen. Så kommer den vackra blågrå ängshökshannen svepande över markerna, den liksom studsar fram på lätta vingslag. Efter ett tag gör honan honom sällskap och de framför en form av spelflykt ovanför ängarna. Njuter av detta liksom en frukost när de seglat vidare.

Själv fortsätter jag ytterligare söderut i dalgången och stannar vid kanten till en lite större sjö med stora strandängar. Här har vi också sett ängshök och jag behöver inte vänta innan en vacker blågrå hanne kommer flygande med ett byte i klorna, en liten fågel ser det ut som. Plötsligt dyker den brunspräckliga honan upp bakifrån och jagar honom. Han landar och överlämnar fångsten till henne. Honan är visserligen kapabel att fånga sin egen mat men bytesöverlämning är en ritual för att stärka parets band. Så hon seglar vidare med bytet bort mot området där vi misstänker att boet finns.

Så kommer en hanne av brun kärrhök flygande över ängarna rakt emot mig. En hanne med blågrå vingpennor och bruna täckare. Det är vår vanligaste kärrhök som förekommer vid de flesta av våra större vassområden vid Mälarens stränder men även på lämpliga platser i landskapets dalgångar. Trots att jag sett den många gånger tidigare säger jag inte nej till att dess uppvisning som framförs relativt när mig. Får också en serie bilder på den där den först flyger rakt emot mig och sedan sveper förbi. Jag står kvar ett tag till och får se många andra fåglar, ett tranpar som går ute på strandängen liksom flera änder och gäss som simmar ute i sjön. Men det känns ändå som att detta varit en kärrhökarnas dag.