Det finns ett antal fågelarter som är udda, det vill säga att de inte liknar någon annan. En av dessa är definitivt göktytan. Den tillhör hackspettarna men påminner inte om andra hackspettar, varken till utseende eller beteende. Den klättrar till exempel sällan på trädstammar utan håller oftast till på marken. Där är den på jakt efter sin favoritföda, myror i olika former. Ägg, larver och färdigutvecklade myror plockar den från myrbon med hjälp av sin enormt långa tunga. På engelska heter den wryneck och på tyska wendehals som syftar på dess förmåga att vrida och vända på huvudet i alla riktningar. När den blir hotad kan den låta hals och huvud falla ned och med slapp hals röra huvudet fram och tillbaka. Den påminner då om en orm och gör så för att avskräcka angriparen. Till skillnad från övriga hackspettar är den en utpräglad flyttfågel och våra göktytor tillbringar vintern i tropiska Afrika. Med sin diskreta fjäderdräkt och försiktiga beteende är det en väldigt anonym fågel man ofta förbiser. Majoriteten av noteringar om den i svenska ornitologers obsböcker görs på våren när den återkommit till oss och hävdar revir genom ett vittljudande, entonigt klagande ”ty-ty-ty-ty”. Detta inträffar tidsmässigt strax innan göken anländer och det svenska namnet syftar på att den förebådar gökens ankomst.
Den trivs i hagmarker med riklig förekomst av gamla lövträd där den letar upp bohål som andra hackspettar gjort. Den förmår nämligen inte att själv hacka ut ett sådant. Eftersom hagmarker, och gamla lövträd, har minskat i vår natur har också antalet göktytor gjort det. En god vän till mig driver ett projekt för att hjälpa dessa fåglar. I ett större naturreservat vid Mälaren har han satt upp en mängd lämpliga holkar och varje år häckar det göktytor i några av dem, så även i år. Jag har fått information om en av dessa och idag är jag på väg dit. Grusvägen slingrar sig genom ett pastoralt vackert öppet landskap där olika nyanser av grönt avlöser varandra. Passerar några röda torp och det blommar fint längs vägkanten. Vägen tar slut vid ett par sjöbodar och jag parkerar i kanten av en kohage strax innan. De bruna korna mumsar på det frodiga gräset i hagen som är vacker, lite kuperad och med inslag av solitära träd. Jag går över ängen på motsatta sidan av vägen och i skogsbrynet på andra sidan hittar jag snart holken som sitter på stammen av en ask. Enligt uppgift så skred det här paret till häckning sent men vi vet inte om ungarna har hunnit lämna holken eller inte. Jag ställer mig intill och lyssnar. Ingenting hörs. Skrapar lite försiktigt med nagel på holken. Då hörs ett märkligt ljud. Ett svagt väsande, som en liten mekanisk stegmotor. Inget som man spontant skulle förknippa med något levande. Men logiskt sett så kan det ju inte vara något annat än fågelungar som ger ifrån sig ljud från holken. Så jag monterar upp mitt lilla tältgömsle en bit ut på ängen och sätter mig att vänta.
Det är fridfullt att sitta här på ängen och vara med när dagen vaknar. Från vassridån utanför hörs både sävsångare och sävsparv. Ett kraftigt plask från fjärden kan vara en fiskgjuse som dök, eller så var det en stor fisk som slog. En gök gal och en gröngöling skrattar i väster. Solen går upp och ännu har ingen göktyta kommit för att stilla ungarnas hunger. Jag har ett långt teleobjektiv och har därför kunnat placera gömslet en bit från holken för att inte störa den viktiga matningen. Ändå börjar tvivlet komma när det gått en timme. Men så, precis när jag tänkt tanken, landar en göktyta på holken. Fullt med myrägg i näbben och det kryper levande myror i ansiktet på fågeln. De vill väl försvara sina ägg in i det sista. Så försvinner tytan in i holken och genast startar ungarnas tiggläten. Efter ett tag kommer den vuxna fågeln ut ur holken igen. I näbben har hon med sig ungarnas träck, det gäller naturligtvis att hålla rent annars skulle det snabbt bli fullt av ohyra därinne. Efter en kvart är det återigen matdags. Den här gången mellanlandar göktytan på en av askens nedersta grenar innan den försvinner in i holken men jag hinner få några bilder där i trädets skugga. Så går morgonen men intervallet mellan leveranserna varierar kraftigt så jag misstänker att det är båda föräldrarna som matar. Snart får jag det bekräftat då en andra fågel anländer när en fågel redan tagit sig in i holken. Och nummer två tränger sig också in där. Måtte vara riktigt trångt just nu men allt verkar vara i sin ordning och de kommer ut efter varandra. Vid nästa tillfälle vilar en av de vuxna på grenen efter matleveransen. När han, eller hon, då burrar upp fjädrarna ser det ut som en exotisk fågel, som en tawny frogmouth från Australiens regnskog, och jag passar på att föreviga det. Efter många vändor landar en av dem till slut på en torr gren strax framför holken och jag får då även några bilder på göktytan i solsken. När jag bläddrar genom resultatet i kameran konstaterar jag att man kan få väldigt olika bilder under en och samma morgon, trots att man inte rör sig ur fläcken. Klockan är nio och när nu solen står högt på himlen börjar det bli varmt i tältet så jag beslutar mig för att bryta för dagen. Korsar ängen och känner mig väldigt nöjd med morgonen när jag sätter mig i bilen.
Bläddra bland bonusbilder på göktytan