v4 – I hamnen

Idag har jag tagit mig ner till gamla hamnen i Västerås. Mälaren ligger frusen men där en kulverterad å mynnar ut finns alltid ett parti med öppet vatten. Det lockar till sig mängder med gräsänder som trivs i vattnet men också på grässlänten ovanför strandkanten där vänliga människor matar dem. Jag slår mig ned på en brygga och väntar på fiskande fåglar som behöver öppet vatten för att få mat. Plötsligt flyger en hel flock änder i panik bort från området. Ser strax anledningen. En ung duvhök flyger lågt över viken men verkar ha det svårt att lyckas med sin jakt. Han fortsätter utan byte bort till en dunge med högresta lövträd. Där sitter han och begrundar sin otur. Jag svänger vidare med kikaren och riktar den upp mot toppen av den höga silon borta vid inre hamnen. Där ser jag en fågel som sällan har otur utan ofta lyckas med sin jakt. Det är pilgrimsfalken som sitter utanför sin bolåda däruppe. På marken utanför silon finns alltid säd som spillts när lastbilarna tömmer eller hämtar spannmål. Detta skapar riklig tillgång på mat åt hamnens många stadsduvor som nu svärmar i små flockar runt den höga byggnaden. Till synes helt oberörda av falken på toppen och som någon av dem i sin tur snart blir föda åt.

Nu kommer en stor fågel flygande med tunga vingar och landar på isen mitt emot mig. Det är en gråhäger. Den tar några steg ut mot iskanten och står där sedan spanande efter fisk. Den stora fågeln har en kraftig näbb som den blixtsnabbt hugger med när den fått syn på en fisk. Hägern är vit och blågrå med svarta inslag men har en mängd långa, löst hängande fjädrar som gör den extra vacker. Så länge jag betraktar hägern verkar det vara dåligt med fisk där, den gör i varje fall inga utfall ner i vattnet. Till slut ger den upp och flyger vidare.

Så hör jag plötsligt det vassa ljudet från en annan fiskande fågel. En kungsfiskare. Den lilla fågeln kommer strax svirrande i sin karakteristiskt raka och pilsnabba flykt. Den fortsätter in under en pil som växer i strandkanten på andra sidan det öppna vattnet. Det är för långt borta för att fotografera men jag ser den tydligt i kikaren. Där sitter den på en lågt hängande gren och spanar ner i vattnet. Varje gång jag ser en kungsfiskare tänker jag ”Det här är en hägring. Så där intensiva och klara färger finns inte på en svensk fågel”. Så får den syn på något och dyker ner. Strax kommer den upp ur vattnet och sätter sig på samma gren. I näbben har den en silverfärgad fisk som är mer än dubbelt så stor som näbben. Den bollar lite med fisken och daskar den sen i grenen några gånger. Förmodligen för att döda eller åtminstone bedöva den. Med visst besvär sväljer den sedan fisken hel. Trots att det verkar som den nu fyllt upp hela matsäcken så börjar den direkt spana efter nya byten. Kanske för att den inte hittar något mer där eller så ville den bara prova fiskelyckan någon annanstans. För juvelen bland svenska fåglar flyger nu ut och sätter sig bland pilens yttersta grenar, mitt emot mig. Det orangea bröstet och den djupblå ovansidan lyser upp vinterdagen. Och på så här nära håll kan jag se de små turkosa prickarna på huvudet som gnistrar som safirer. Det är svårt att låta bli att ta några bilder.

Bläddra bland bonusbilderna på kungsfiskaren:

Och några på hägern vid iskanten: