v15 – Orrmorgon

”Pip-pip pip-pip”, mobilen talar om att klockan är fyra och att det är dags att vakna. Fortfarande nattsvart utanför kojan och nästippen känns mer än lovligt kall. Jag tar sats, kryper ur sovsäcken och klär snabbt på mig medan kroppen fortfarande är varm. Tänder ett stearinljus och håller det framför termometern på väggen. Sex grader inne och minus fem ute. Burr. Vi sätter på oss ytterkläderna och hoppar i stövlarna. Termosarna som fylldes innan vi la oss åker ner i bagen tillsammans med fårskinnen. I pannlampans sken letar vi oss ut på myren, hittar de små tältgömslena vi ska tillbringa morgonen i och kryper in i var sitt. Jag draperar tältstolen med fårskinnet, slår mig ner och släcker lampan. Det blir alldeles mörkt. Och alldeles tyst. Jag kikar ut genom en av gluggarna. Månen är på väg ner och speglar sig stämningsfullt i en av de öppna vattenytorna på myren. Bättre än så här kan man väl knappast ha det?

”Bra att vi var här i god tid igår så vi hann ställa iordning allt i dagsljus” tänker jag. Och så att vi fick en fin kväll utanför kojan. Med den där härliga tystnaden man upplever i en skog långt från närmsta väg och större samhälle. Men när våra öron vant sig vid den låga ljudnivån urskilde vi fågelläten på håll. Trana, sångsvan, grågås och slutligen en strof av storspovens drill. Vi såg också fiskgjusen som satt i toppen på en tall vid myrens kant. Trädet de brukat häcka i blåste omkull i vintras men han verkar ha påbörjat ett nytt bo i tallen bredvid. Han har nu setts på platsen i en vecka. Han väntar förstås på honan som liksom han flugit ända ner till Afrika över vintern. Hoppas att även hon har klarat den långa resan och alla faror som lurat längs vägen. När det blev mörkt klev vi ut ur kojan än en gång. Några orrar bubblade i fjärran men framförallt beundrade vi månskenet över myren och den fantastiska stjärnhimlen.

Väcks ur funderingarna av ett kraftigt vingfladder. Orrar landar framför gömslet i mörkret och startar direkt konserten. Jag tittar försiktigt ut genom gluggen framför mig. I det svaga ljuset syns ett antal mörka skuggor som rör sig. Minst en timme tills det går att fota så jag koncentrerar mig på att njuta av den häftiga upplevelsen. Arenan fylls successivt på med fler orrar. Ibland ett kraftigt smatter, då de i slagsmål slår vingarna mot varandra. Plötsligt lättar hela gänget och flyger iväg. Något måste ha skrämt dem. Det blir nästan onaturligt tyst igen. Tystnaden bryts av ropet från en avlägsen trana, ett ödesmättat ljud så här i natten. Himlen ovan trädtopparna i öster färgas röd. Sakta kommer gryningen. Jag tullar ur termosen för att få lite värme.

Så, lika hastigt som de stack kommer nu hela gänget tillbaka. De verkar alla ha sina givna platser. Några söker upp en sparringpartner och börjar mucka. Står vaggande näbb mot näbb och gör sig så stora och skräckinjagande som möjligt. Så ett utfall framåt för att lika snabbt retirera tillbaka. Ibland fullföljer de attacken och slåss med både näbbar och klor så att fjädrar ryker. Andra orrar går själva och spelar. De burrar upp sig och fäller upp de vita stjärtfjädrarna som en solfjäder. Ställer sig på tå, ibland ett skutt med flaxande vingar, och ger sig tillkänna. I förhoppning om att locka fram en höna som kanske sitter i skogsbrynet. Andra fåglar börjar vakna. Hör bofinkens drill och skogssnäppans läte, båda nyanlända får man förmoda.

Nu bryter solen horisonten. Rimfrosten på myren får ett pärlemofärgat skimmer över sig. Spelet ökar i styrka och snart ser jag anledningen. Två hönor har letat sig ut på arenan och deras rödbruna kamouflagedräkter blir extra vackra i skenet från de första solstrålarna. Tupparna följer efter och kråmar sig men de verkar inte ta någon notis om dem. En av hönorna flyger upp och sätter sig på en torr gren. Spanar på kombattanterna runt omkring. Så lämnar de samtidigt flygande platsen. Kanske lite för tidigt på säsongen för att de skulle vara riktigt intresserade. Solen klättrar högre, smälter rimfrosten på marken och värmer gömslet som känns något mindre kyligt. Spelet fortsätter två timmar till innan de sista tupparna försvinner och vi kan kliva ur gömslena och sträcka på oss. Tillbaka till kojan startar vi gasolköket och brygger lite nytt te. Så, mitt under andrafrukosten i solskenet utanför, hör vi en vissling rakt ovanför oss. Där uppe cirklar en fiskgjuse med en mindre fisk i klorna. Vi spanar snabbt mot tallen med det påbörjade boet. Jo, där sitter hannen. Då är det honan som seglar däruppe. Hon klarade alltså vintern och de är återförenade efter att ha varit ifrån varandra ett halvår. Fantastiskt men också lite rörande.