Det droppar på det lilla tältgömslets tak. Om det inte varit så att tjädertupparna är mindre benägna att spela i regn så kunde det varit mysigt och inte gjort så mycket. Nu sitter jag dock och hoppas att prognosen ska stämma och att det ska klarna upp under natten. Betraktar omgivningen med jämna mellanrum genom gömslets gluggar. Det är en förtrollande vacker miljö jag befinner mig i. En kuperad terräng med vitmossbeklädda hällar, eller renlav som det egentligen heter. Träden som rotat sig i sänkor och skrevor har bildat en gles skog, främst tall och gran men också lite björkar.
Skymningen kommer och jag njuter av naturens egen kvällskonsert där dubbeltrasten är den största virtuosen. En morkulla drar genom området med sitt knispande läte, lika karakteristisk är det brummande ljud som enkelbeckasins vibrerande stjärtfjädrar åstadkommer i fågelns spelflykt. Hör så det kraftiga vingfladdret från en tjäder som landar i ett träd i närheten. Den kommer att tillbringa natten där för att förvissa sig om att platsen nedanför är fri från faror inför morgonens spel. När mörkret sänkt sig ropar två tranor på varandra, det är långt borta men deras ödesmättade rop är starka i natten och förstärker stämningen av vildmark. Jag kryper ner i sovsäcken som snart är behagligt varm men en tjock mössa neddragen över öronen behövs. Komforten med det tunna liggunderlaget är långt ifrån den vanliga och jag vaknar ofta. Har jag hört en kattuggla på håll eller har jag drömt? Nej, nu sitter den helt nära och det typiska hoande ger mig rysningar. Av välbehag alltså. För de som inte har fågelskådning som hobby är det det här lätet man normalt förknippar med ugglor i allmänhet. Kanske för att det är just detta som används när man vill förstärka nattkänslan i filmer.
Klockan är strax före fyra och det är fortfarande helt mörkt. Regnet har upphört och det verkar ha klarnat upp. Temperaturen har i alla fall fallit några grader. Undrar en kort stund vad som väckt mig den här gången innan jag hör de mystiska ljuden i rymden ovanför mig. Först några knäppningar i ökande tempo och ett ljudligt klunkande, som när någon drar korken ur en flaska. Sedan följer ”sisningar”, det låter som en lie som slipas eller något mekaniskt med osmorda kugghjul. Det är tjädrarnas spelläten. Jag ligger kvar i sovsäcken och försöker räkna ut hur många olika tuppar jag hör och i vilken riktning de befinner sig. Minst tre olika tuppar men ingen helt nära. I mörkret är det öronen man får förlita sig på när spelet ska avnjutas. Hör också en skällande råbock och svagt en tutande rördrom på håll.
Nu rodnar himlen i öster och gryningen kommer sakta. Spelets läten hörs fortfarande men jag saknar det kraftiga vingfladder som uppstår när tuppen fylld av adrenalin hoppar upp en meter eller så för att ytterligare öka chanserna att attrahera en höna. Det betyder att alla fortfarande är uppe i träden vilket är lite ovanligt. Nu är det så pass ljust att jag kan spana av området. Inga tjädrar. Märkligt, de är ju på plats. Det blir ljusare och ljusare men inga markspelande tuppar. Så hör jag en tupp som landar en bit bort. Kikaren hjälper mig att hitta den där den står skymd i en liten skogsridå. Vaksam står den helt stilla och rör sig sedan försiktigt, steg för steg. Jag tar några bilder på den när den passerar en glugg mellan alla träd. Efter ett tag är den borta och det blir det sista jag ser av den idag. Min gissning är att en lokatt eller annat rovdjur har passerat området under natten och skrämt upp tjädrarna så mycket att de inte vågar spela idag. På något sätt vet de att när spelet är i full gång tappar de all uppmärksamhet på omgivningen.
Som bonus några bilder från en spelande tupp tagna på samma spelplats vid ett tidigare tillfällen. Jag har bara inte haft utrymme att publicera dem förut.
