v12 – Vårgäss

Ett av det bästa sätten att uppleva den tidiga våren på, i slutet av mars, är att besöka något av de fina naturreservat som finns längs Mälarens vikar. Isen, som oftast ligger kvar på sjön, börjar släppa vid stränderna och på ängarna innanför hittar man de första fåglarna som återvänt från sydligare breddgrader. Härliga vårtecken som gör att man känner att vintern ligger bakom en.

Anländer till Parnassen vid Hjälstaviken. Ett stycke ädellövskog, ursprungligen en anlagd jaktpark i anslutning till Ekolsunds slott. Det första vårtecknet kommer omgående, bofinkens underbara sång hörs från trädkronorna. Strövar bland de gamla ekarna som många har stora håligheter både högt och lågt. Spanar efter någon av områdets kattugglor, som nyttjar dessa som boplatser, men hittar ingen. Istället vandrar jag ut på spången som leder över till vikens östra sida. Ängarna efter skogen är översvämmade av vatten och även när jag kommer in i vassbältet märker jag att vattenståndet är ovanligt högt. På ett ställe når vattnet över spången men det är inga problem att vada över då det bara rör sig om några centimeter. Inte mycket fågel här. En koltrast sitter i en buske bara ett par meter från spången och tror att han är osynlig men när jag stannar till inser han sitt misstag och flyger iväg.  

Väl på vikens östra strand följer jag den norrut och kommer fram till en glänta med en småfågelmatning. Ställer mig en stund för att se vilka fåglar som fortfarande frekventerar matningen. Inte så många men jag noterar de vanligaste mesarna. Så hör jag en av de mer sparsamt förekommande, stjärtmesen, som brukar beskrivas som en vit dunboll med pepparkornsögon och en lång stjärt. De brukar alltid uppträda i flock men den här gången är det bara två som vid något tillfälle kommer ner till talgbollarna men annars mest sitter djupt inne i en buske. Avvaktar ytterligare en stund och registrerar både tofsmes och grönsiska. Så ser jag en svag skugga som rör sig upp längs stammen på ett av träden. En trädkrypare. Till skillnad från nötväckan, som obehindrat rör sig både upp och nedåt, kan trädkryparen bara krypa uppåt. Därför landar den alltid längst ner på trädet och söker av det, ofta i cirklar runt trädet, efter mat hela vägen upp till toppen. Varefter den flyger ner till roten av nästa träd och där startar om klättringen uppåt.

Efter en frukost i gläntan tar jag mig över till vikens västra sida och vandrar stigen som går till fågeltornet. En sånglärkas drill är också ett kärt vårtecken liksom några tofsvipor i spelflykt ovanför strandängarna. Med kikarens hjälp ser jag att viken utanför tornet är isbelagd så jag väljer att stanna mitt på ängarna där många gäss uppehåller sig. Mest bläsgäss men även skogsgäss, grågäss och vitkindade gäss som alla går i större och mindre flockar. Plötsligt är det något som stör dem och alla flockar går till väders samtidigt. Kanske en havsörn? En efter en landar flockarna igen och gässen återgår till att picka i vegetationen efter föda. Det är svårt att fotografiskt återge de maffiga ögonblicken när alla är uppe och flyger samtidigt. De flyger på olika avstånd från mig och bara en liten del av fåglarna som kommer med på bilden hamnar i fokus. Jag koncentrerar mig därför på mindre flockar eller enstaka gäss i mina försök att föreviga upplevelsen.

Nu har morgonens täta moln skingrat sig. Solen gassar och den kylslagna morgonen är ett minne blott. Äntligen kan jag lätta lite på min klädsel. Magen kurrar och jag slår mig ner i gräset och gör i ordning dagens lunch. Smakar ljuvligt, speciellt med det vårliga sceneriet jag har framför mig. Ljudmässigt dominerar gässens kacklande men jag urskiljer också att åtminstone en ängspiplärka har anlänt från vinterkvarteren. Våren är verkligen på gång.