v22 – En kväll i ugglors sällskap

Jag går försiktigt runt aspdungen. Dels för att inte skrämma en uggla men också för att inte provocera någon av de vuxna fåglarna. Slagugglan är ökänd för att attackera de som de känner hotar dess ungar. Jag når lyckligt det lilla tältgömslet som står i utkanten av dungen. Längre in står en sex-sju meter hög stubbe, resultatet av en asp som blåst av. Längst uppe har det bildats en djup grop då veden i centrum brutits ned snabbare än den yttre och segare veden. Den naturliga fördjupning har alltså uggleparet valt till sin boplats för andra året i rad. Högt där uppe skymtar jag hjässan på en vuxen fågel, förmodligen honan. På andra sidan stubben sticker stjärtfjädrar och vingpennor ut från den stora ugglan. Hon ligger helt stilla i långa stunder men ibland tittar hon upp över kanten. Kanske efter hannen som borde vara ute och jaga mat till ungen eller ungarna. Jag sätter mig att vänta…

Nu har skymningen kommit. Plötsligt ser jag ett ullhuvud sticka upp på baksidan av stubben. Ungen tittar åt mitt håll och det gör även honan som nu rest på sig lite. Kanske är hannen, och tillika pappan, på väg? De är garanterat bättre på att uppfatta ljud från honom än vad jag är som inte hört något. Men ingen kommer. Båda kryper längre ner i boet och allt blir stilla igen. En gröngöling, som också häckar i dungen, ropar från en hög gren. Jag hör också en morkullas karakteristiska läten när den skymningsflyger förbi. Denna doldis är faktiskt Sveriges talrikaste vadarfågel vilket man inte i förstone tänker sig. Andra vadare, som många är sociala fåglar, hittar man ofta i större eller mindre flockar men är beroende av våtmarker eller långgrunda stränder. Morkullans habitat är istället skogsmark som det finns mycket mer av i vårt land. Där lever den dock ensam och med ett mycket tillbakadraget levnadssätt. I sin kamouflagefärgade fjäderdräkt ligger den tryggt och trycker hela dagarna i någon tät vegetation. Efter att under skymningen ha markerat sitt revir genom sina flygande repor i trädtoppshöjd letar den sedan insekter och maskar i natten.

Jag bevakar hela tiden högstubben för att vara beredd med kameran om hannen skulle komma inflygande. Så hör jag något buller bortanför dungen och plockar fram kikaren för att försöka förstå vad det är. När jag tittar upp igen ser jag honan flyga iväg. Att efter tre timmars väntan missa det tillfället grämer förstås mig. Istället får jag nöja mig med att fotografera ungen som nu tittar fram och spanar efter mamman. Jag hör de vuxna fåglarna kommunicera med varandra i skogen intill. Kanske grälar honan på sin make för att han jagar för dåligt. Det ger resultat för det har bara gått en halvtimme när hannen kommer inflygande med en svart sork som han snabbt droppar ner i boet innan han flyger iväg igen. Jag ser hur ungen kämpar med att få i sig bytet, som verkar lika stor som hans huvud, men till slut lyckas han svälja sorken. Den här bytesöverlämningen får jag nöja mig med att betrakta genom kikaren då det har blivit för mörkt att fotografera. Passar sen på att smyga mig därifrån när inga vuxna fåglarna är i närheten.