v45 – Naturvandringar på sydligare breddgrader

Första dagens mål är Listerlandet. Ett platt område i Blekinges sydvästra hörn som mer påminner om Skåne än resten av det här landskapet. Längs södra kusten finns ett antal flacka uddar som brukar vara spännande att besöka, åtminstone om man gillar fåglar. Första udden är bevuxen med mängder av slån och andra buskar som jag kryssar mellan innan jag når ut till stranden. Blickar ut över ett hav, till synes utan slut. Änder av olika arter simmar i små flockar och en flock tofsvipor flyger över ängarna till höger. Jag tar vänster och följer stranden till yttersta udden. Här hittar jag en bänk tätt utanför ett snår, perfekt pausplats med utsikt. Spanar in ytterligare ett antal arter med en havsörn som höjdpunkt. Plockar på mig ryggsäcken och följer östra strandlinjen norrut och når ett fiskeläge. Bland änderna i hamnbassängen beundrar jag några snatteränder innan jag tar vägen tillbaka till bilen.

Parkeringen vid nästa udde ligger vackert i norra änden av en välbetad äng. En smal väg mellan två parallella stenmurar delar det öppna området i två hagar och för mig sedan in i en fin bokskog. Minst lika fin som bokskogen är på våren är den nu i höstskrud. Övervägande rödbruna färger men med inslag av grönt. Plötsligt möter jag tre hästar på stigen och jag ser bilden. Höjer kameran och tar några foton innan de passerat mig. Stigen fortsätter genom ett parti med tätväxande buskar och plötsligt är jag ute på strandängen. En svag bris för med sig en doft av tång och via en smal stenpir tar jag mig över till en liten ö. Några diskret tecknade tättingar gör mig konfunderad så jag följer efter dem på deras födosök från buske till buske. Till slut visar en av dem upp sig fint och jag kan bestämma den till skärpiplärka. Nöjd sätter jag mig på fundamentet till den lilla fyren och dukar upp min andra frukost för dagen. Får dagens dos av balansträning när jag följer uddens östra strand och får hoppa mellan stenar och tuvor för att inte blöta ner mig. Genom skogen tillbaka hittar jag en trädkrypare som utökar dagens fågellista som till slut omfattar fyrtio arter. En fin fågel man oftast ser klättra upp för stammen på träd, gärna i en rörelse runt trädet.

Dag två. Min första fågelmentor och vän sedan ungdomsåren plockar upp mig och vi far västerut. Vi förfasar oss över hur mycket natur som omvandlats till industriområde och stenbrott sedan vi först letade fågel i dessa marker. Men hamnar till slut vid en badplats som vi så här års får ha helt för oss själva. Beundrar de stora ekarna som dominerar den första öppna ytan. Ett par av dem har rasat omkull och ligger likt fallna elefanter. Trots att de väldiga träden är döda kommer de under många år framöver ge liv åt många insekter och andra kryp. Även idag träffar jag på en trädkrypare som vi beundrar innan vi fortsätter längre ut. Tidigare ett lättgånget landskap som nu växt igen sedan betet upphört och vi får bana oss fram för att komma ut på den yttersta udden. Den kallas Ekholmen och var tidigare en liten ö. Längst ut på dess yttersta klippor ligger Sjövaktarstugan, en gammal röd stuga med vita knutar och tegeltak. Den pyttelilla stugan som invändigt mäter två gånger två meter har stått där sen urminnes tider men vars historia jag tyvärr inte känner. Däremot vet jag att på den satt mitt livs första havsörn för många år sedan. Här ute är det fri sikt åt alla håll och vi får idag uppleva ett mäktigt sydsträck av vitkindade gäss. Det är flockar på tre till femhundra fåglar som kommer slag i slag. När vi summerar morgonen konstaterar vi att det passerat minst tiotusen fåglar. Nöjda beslutar vi oss för att sättas oss i lä bakom några stora buskar vid stranden där en skarpt cerisefärgad kungsfiskare förgyller vår fikarast.

Tredje dagen börjar kyligt. Efter en klar natt är det så här tidigt på morgonen fortfarande någon minusgrad och frost i gräset. Nu är jag längre österut än gårdagen och här skyddar en skärgård den betydligt klippigare kusten. Det ligger en svag dimma strax över vattnet som ger området en trolsk atmosfär. Även om stigen går en bit inne på land gör jag täta avstickare ner till stranden där jag spanar fågel och fotograferar landskapet. Kusten är flikig och det är inte bara många vikar att runda för att komma vidare utan också många bergsknallar att ta sig över. De höstfärgade ekarna som står längs min väg inbjuder även de till att ta upp kameran. Plötsligt slår det klara vädret om och en mer kompakt dimma rullar in från havet. Det blir lite mindre fågel att titta på men jag gnetar på och når till slut dagens mål, en hög klippa som kallas Kärringaberget. Här vilar jag och fyller på energiförrådet medan jag väntar på lite bättre sikt. Luften är frisk och skön men jag blir kall av stillasittandet och påbörjar återvandringen. Halvvägs tillbaka lättar dimman lika plötsligt som den kom och jag får nya vyer att beundra och även dagens första havsörn som spanar av fjärdarna efter något ätbart. När jag på kvällen summerar min stegräknare kan jag konstatera att jag gått över 43.000 steg på mina tre dagar här nere. Vilken jag känner av i benen.