v11 – Säsongsavslutning för örn

”Pi-pip, pi-pip, pi-pip”. Väckarklockan visar halv fyra. Säsongens sista sittning i örngömslet kräver tidig start nu när solen går upp före sju. Det mesta är förberett sen igår och resten går på rutin. Några minuter efter fyra rullar min kompanjon in framför huset och strax är vi på väg norrut genom natten. De stora vägarna ser bra ut men kan vara hala. Skogsvägen vi viker in på är mer vinterbetonad, förutom när vi kommer fram till stället där smältvatten eroderat bort isen och skapat ett dike tvärs över. Jag hoppar ur och dirigerar bilen över en provisorisk bro och vi kommer lyckligt fram. Stigen ut på myren är isig men gör pulkan lättdragen. Dagens mat, ett rådjur och lite slaktavfall, är snabbt utlagd. Öppnar gömslets luckor och kan stänga dörren i betryggande mörker. Montering av utrustning och så kan vi slå oss ner för att invänta ljuset. Ofta sitter jag själv i gömsle men det är alltid trevligt med sällskap, speciellt så här års när dagarna är långa. Det blir småprat om allt möjligt medan vi väntar på gryningen.

Så har det blivit ljust nog att kunna spana av trädtopparna längs horisonten och vi fäller ner mörkläggningsgardinen. Utanför är det stilla och tyst. Inte en fågel i sikte. Långsamt blir det ljusare. Vi ser när de första solstrålarna träffar träden på höjden till vänster om myren. Sakta blir mer och mer solbelyst i en varmt orange nyans. Enstaka korpar flyger förbi och spanar på matbordet men ingen landar i närheten av oss. Så plötsligt, en större fågel flyger in från höger. En ung havsörn seglar över myren men fortsätter västerut och försvinner utom synhåll. Sen hittar vi en sittandes på marken i andra änden av myren. Hur kom han dit? Det slår en ofta att dessa fåglar, trots sin storlek, obemärkt kan flyga in på scenen. Under morgontimmarna ser vi upp till fyra havsörnar röra sig på och kring myren men utan att våga sig fram till vårt lockbete. En ny örnsiluett upptäcks i en trädtopp långt till höger. När jag kollar med kikaren konstaterar jag att den har en slankare kropp och klenare näbb än en havsörn. Alltså en kungsörn. De brukar vara djärvast och först fram på åteln. Spänningen stiger. Så sveper den in mot oss och vi lyckas fånga landningen i toppen av en ung tall strax utanför. Den spanar runt om ett tag men glider så ner på marken och börjar förse sig av maten.

När väl kungsörnen visat vägen blir också havsörnarna modigare och kommer allt närmre. Nu även tre äldre individer varav två, som håller ihop, verkar vara ett par. En ungfågel vågar sig fram och står nu bara ett par meter från kungsörnen som spänner ögonen i den mellan tuggorna. Havsörnen rycker åt sig en bit och retirerar därefter snabbt bort från kungsörnen. Men lyckan blir kortvarig då en av de äldre havsörnarna flyger fram och tvingar av honom köttstycket. Andra individer har nu anslutit och vill ha del av godsakerna. Ibland blir det smågruff och mindre slagsmål men ingen verkar bli skadad. Några korpar har vågat sig fram men de är otroligt vaksamma. Jag försöker fotografera de närmaste men så fort jag rör kameran det minsta så sticker de. Även örnarna är nervösa och ibland lättar någon utan att vi ser anledningen till det. Men vi passar på att ta lite bilder när de flyger iväg.

I en dryg timme har vi full aktivitet framför kojan och när sen den sista örnen dragit passar vi på att ta en lunch. Eftermiddagen bjuder på fortsatt solsken men inte på några närgångna besök. Vi ser örnar på håll men ingen kommer ner. Det gör däremot en varfågel som även om den inte är en äkta rovfågel ändå gärna förser sig av animalisk föda. Vi studerar varfågeln där den sitter på rådjuret och pickar i sig något men den kommer aldrig tillräckligt nära för fotografering. Vi spanar också, men förgäves, efter fyrbenta djur. Tidigare under säsongen har det setts varg från det här gömslet vid två tillfällen, men inte idag. När det mörknat plockar vi ihop våra saker och är ändå nöjda med showen vi bjöds på under förmiddagen. Och dessutom helt överens om att en dags ”slow-TV”, fast i verkligheten, inte går av för hackor.