v21 – Mälarvik

Några morgnar vid Mälarvikar är oundvikligt så här års. Idag börjar jag ute i vasshavet i vikens södra del. Här identifierar man definitivt fler fåglar med öronen än med ögonen. ”Pingade” läten från skäggmesar, det lågmälda tjattrandet från rörsångare och det grislika grymtandet från vattenrallen. Alla visar att det finns liv i området. Stannar upp när jag blir medveten om ett monotont surrande läte, en vassångare. Inte vad man traditionellt förknippar med fågelsång utan mer som ett mekaniskt ljud från en maskin skapat av människan. Medan jag står stilla hör jag plötsligt ett kraftigt läte jag inte känner igen. Jag har i veckan sett rapporter om att den i Sverige mycket ovanliga gästen mindre sumphöna hörts här. Kan det vara den? Jag plockar upp telefonen och från appen Fågelguiden spelar jag upp hur den låter. Fantastiskt, som ett eko på vad jag precis hörde. Fågeln, som närmast finns i sydöstra Europa, är en nära släkting till den hos oss häckande arten småfläckig sumphöna men också ”kusin” till den mer vanliga vattenrallen.

Har tagit mig upp till strandängarna på vikens västra sidan där det som sig bör myllrar av liv så här års. Vadare, änder och gäss letar mat i de fuktiga markerna. Grågässen har redan fått ut sina ungar medan andra arter just har börjat bygga sina bon. Ser att skrattmåsar ofta landar på stigen en bit bort. Går där och pickar och flyger sedan iväg. Inte hittar de väl mat där? När jag kommer närmre ser jag att det är torra kvistar de plockar upp, alltså bomaterial, och som de sen flyger iväg med till kolonin. Kanske bygger partnern på boet med detta medan de hämtar en ny omgång grenar? Visserligen en mycket vanlig fågel men jag tar ändå tillfället i akt och övar på min förmåga att fotografera flygande fåglar. Att jag dessutom gillar den diffusa bakgrunden där man ändå anar växtligheten gör att jag blir kvar där en god stund.

Vid slutet av stigen äntrar jag fågeltornet som idag är ovanligt välbesökt. Idag går nämligen tävlingen Fågeltornskampen av stapeln. Fågeltorn i hela Sverige, och även i Finland, är bemannade för att se hur många arter man kan se från just det tornet. För att en art ska få räknas måste minst två personer ha sett den så när någon hittar en ny art hojtar han, eller hon, till för att uppmärksamma övriga på den. Att fågelskådare är ärliga människor som inte påstår sig ha sett arter som de inte gjort är underförstått. Fågelskådare är inte bara introverta eremiter som bara glor i kikare utan sådana här tillställningar tenderar att bli lika mycket av en social aktivitet. Det blir med andra ord rätt livat i tornet och även om det kan vara trevligt ett tag drar jag mig sen vidare tillbaka över ängarna. Får tillfälle att lyfta kameran då jag möter en lågflygande trana och lite senare för några ängspiplärkor innan jag återkommit till parkeringen.