v24 – Gammelskog

Idag har jag tagit mig längst norrut i Västmanland, på gränsen till Dalarna. Har precis vikt in på den sista grusvägen som slingrar sig i ett kuperat skogslandskap. Passerar några mindre sjöar och när jag kommer till nästa hittar jag en ficka där jag kan parkera bilen. Vandrar vägen som går längs stranden och njuter i ett väder som är det bästa tänkbara. Sjön, i en dalgång mellan två skogbeklädda åsar, ligger spegelblank. Det är behagligt stilla och tyst, en bofinks drill sjunger på andra sidan sjön är det enda jag hör.

Skogen i branten på min vänstra sida består av både högresta tallar och granar men har också inslag av enstaka lövträd. Många av granarna är i olika stadium av nedbrytning. De har dött av att granbarkborrarna gnagt ytveden under barken och strypt trädens förmåga att transportera upp vatten från rötterna. Fast egentligen är det larverna som gör detta, dessa larver är dock viktiga för den sällsynta hackspett som jag hoppas få träffa på idag. Den tretåiga hackspetten är skogsbolagens stora skräck, trivs den i ens skog är nämligen skogen så skyddsvärd att den inte får avverkas. Fast egentligen borde de älska hackspetten eftersom granbarkborrarnas larver är deras favoritföda. Fanns flera av dessa hackspettar skulle kanske inte så stora partier av gran dö i förtid i våra skogar.

Terrängen är verkligen brant, jag tar stöd för att dra mig uppåt och måste ta mig över ett antal fallna träd. Är rejält svettig när jag kommit en bit upp och plötsligt får syn på ett färskt hackspetthål ett par meter upp i en död gran. Med stor sannolikhet är det här de håller till. När det från hålet också hörs svaga pip från nykläckta ungar vet jag att jag kommit rätt. Sätter mig en bit bort och riggar upp mitt längsta teleobjektiv på stativet. För säkerhets skull spänner jag upp ett kamouflagenät framför mig för att ytterligare minska risken för att störa fåglarna. Samtidigt som pulsen sakta sjunker efter klättringen lyssnar jag in skogen. En gärdsmyg sjunger en bit bort och jag hör en knipas visslande vingslag när den lättar från sjön där nere. Sen bara suset från trädkronorna högt ovanför mig. Uppfattar att det knakar i sluttningen längre upp. Något större djur, en älg kanske? Spanar men kan inte riktigt lokalisera varifrån ljudet kommer. Nu blir det starkare och så ser jag siluetten av djuret. Ett stort vildsvin. Som nu tydligen känner vittring av mig för den gör helt om och lufsar iväg i en ny riktning. Så är det bara några envisa myggor som håller mig sällskap.

Ett tydligt hackspettläte i närheten väcker mig ur mina funderingar. Spanar utan att se något. Gör kameran redo medan jag väntar. Så sitter den på en björkstam en bit bort. Det är honan som nu spanar av omgivningarna. Sneglar lite åt mitt håll men verkar inte nämnvärt störd av mig för hon svingar sig över till boträdets nedre del. Klättrar etappvis upp mot bohålet och jag ser att näbben är full med larver. Efter en blick åt vardera hållet stoppar hon in huvudet och jag förstår att det är några hungriga fågelungar som ivrigt välkomnar läckerbitarna. Leveransen tar inte många sekunder och så fort hon är klar flyger hon iväg igen. Några minuter passerar och så sitter plötsligt hannen på trädet framför mig. Han annonserade inte sin ankomst som honan utan dök helt ljudlöst upp. Jag inser att ska man hinna med när han kommer med mat så räcker det inte att bara förlita sig på hörseln utan man måste spana kontinuerligt. Han ser likadan ut som honan förutom att hjässan har en liten men klart lysande gul kalott som han visar när han böjer sig åt mitt håll. När maten i näbben är slut klättrar han in i hålet men kommer snart ut igen med näbben full av skräp. Det är klart, om de inte städar boet skulle det snart vara proppfullt av ungarnas avföring. Det blir stilla i skogen igen. Att sitta så här på första parkett och få insyn i de här sällsynta fåglarnas familjeliv får man verkligen inte många chanser till. Så jag blir kvar i skogen i många timmar.