Strömstaren lever sitt liv i det strömmande vattnet där den både simmar och dyker mycket skickligt. Den går också på botten, mot strömmen, där den hittar sin föda i form av sländelarver och andra småkryp. De är ofta solitära, dvs vanligen man ser dem ensamma, men stränga vintrar när de flesta vattendragen fryser samlas många i de kvarvarande öppna forsarna. Var och en har sin favoritplats som de försvarar gentemot andra strömstarar.
Jag närmar mig försiktigt strömfåran nedanför den gamla smedjan. Sitter en stund på brinken där jag har utsikt över större delen av forsen. Ser åtminstone fem, kanske sex, strömstarar som står på isen eller på en sten mitt ute i fåran. Rätt var det är så dyker de ner och är borta en halv minut eller så. Så kommer de upp, oftast på samma plats de dök ifrån, med något i näbben som de sitter och rensar och sen tuggar i sig. Jag avancerar långsamt närmare vattnet och ger hela tiden akt på fåglarna, om de visar tecken på oro sätter jag mig lugnt ner och väntar en stund. På så sätt visar jag dem att jag inte innebär någon fara och till slut kan jag komma dem riktigt nära. För att få den bästa bildvinkeln sitter jag först på huk och ju närmre jag kommer desto lägre måste jag vara. Till slut ligger jag raklång på den snöklädda isen, lite osäker på hur långt ut i forsen den håller. Inte fullt bekvämt och trots att det är minus tio grader så blir jag blöt om knän och armbågarna efter ett tag. Men vad gör man inte för bilden?
Bläddra bland bonusbilder:
