Turkduvan har fått sitt namn av att den kom till Europa via Turkiet på trettiotalet. 1949 sågs den för första gången i Sverige och under sextio- och sjuttiotalet ökade den kraftigt i antal och utbredning för att sen minska fram till sekelskiftet. Stammen har därefter stabiliserat sig på den här lite lägre nivån och återfinns nästan undantagsvis bara i södra Sveriges städer. I mina kvarter i centrala Västerås häckade den med flera par under nittiotalet för att sedan försvinna, utkonkurrerad av ringduvan antog jag. Till min glädje noterade jag åter ett par i kvarteret förra året och i år har vi den här trevliga fågeln tidvis i vår trädgård.
Jag tycker att turkduvan är vacker, i jämförelse med den vanligare ringduvan är den betydligt mindre och slankare, har en beige fjäderdräkt och ett karakteristiskt streck på halsen. Den gillar att sitta högt och när den sätter sig på vår skorsten och hävdar revir med sitt lågmälda men intensiva hoande hörs det i hela huset genom murstockens alla ventilationskanalerna. Trevligt även om jag kan förstå att inte alla mina grannar uppskattar detta under tidiga morgnar.
Idag hör jag plötsligt att turkduvan sitter i vår trädgård, grabbar tag i kameran, öppnar försiktigt balkongdörren och spanar efter den. Upptäcker att duvan sitter i det närmaste äppelträdet, lyckas hitta en liten vinkel där inga grenar skymmer, lirkar ut objektivet mellan två spjälor i staketet och kan föreviga den på några bilder innan den flyger iväg. Konstaterar att ibland krävs inga långväga expeditioner med övernattning för att få en ny fotoart.
Några extra bonusbilder:
