Blåhaken är en ganska liten och slank fågel med långa ben. I hannens vackra häckningsdräkt lyser den klarblå haklappen på långt håll där den sitter och sjunger i toppen på en buske. Sången, som är stark, varierad och härmande, påminner ibland om näktergalens. De svenska blåhakarna häckar i fjällen, i videsnår och sank björkskog, från Jämtland och norrut. Under höstflytten passerar de Mälardalen och stannar då gärna på strandängarna i närheten av vass eller småbuskar för att äta upp sig inför den långa färden till vinterkvarteret i Indien. Tyvärr har då merparten av den vackra blå färgen försvunnit men det är ändå en rolig fågel att se på.
Bortskämd efter sommarens ljumma morgnar får jag idag lite höstkänning när jag kliver ur bilen i den svala men friska luften. Höstens annalkande anas också i bladvassen som börjar anta en varmt gul färg liksom att det är märkbart färre fåglar som hörs. Många har redan lämnat våra marker för sydligare breddgrader och de som är kvar sjunger inte som tidigare på året. Ett gäng tranor trumpetar dock lite längre ut i viken och ett par hägrar kraxar där de kommer flygande med tunga vingslag tätt över vassen. I en av strandängens grunda vattensamlingar provianterar skedänder, bläsänder och krickor medan några enkelbeckasiner far fram över huvudet på dem.
Framme vid en långsträckt vassridå stöter jag på en liten flock sävsparvar och lite längre fram får jag syn på dagens första blåhake där den en kort stund vilar på en pinne. Räcket längs med den byggda spången tycks vara lite av en favoritplats att mellanlanda på för där hittar jag fyra eller fem till exemplar av denna fina fågel. Hannarna har i alla fall lite blått kvar på bröstet och jag bestämmer mig för att någon gång åka längre upp i fjällvärlden för att kunna få uppleva denna fågel sjungande i sin praktdräkt och i sin rätta miljö.
Bläddra bland bonusbilder:
