Domherren är en skogslevande fågel som normala vintrar stannar i Sverige men då gärna kommer ut till mer bebyggda trakter för att leta mat. Den lever främst av frön och knoppar men kan även knäcka frusna bär med sin kraftiga näbb och på fågelborden tar den helst solroskärnor. Den hävdar inte revir och deras sång, som både hannen och honan framför, är lågmäld och enbart ämnad för partnern som den gärna håller ihop med under hela året. Det latinska namnet, pyrrhula, betyder eldröd vilket stämmer väl in på hannen medan honan har en mer gråbrun dräkt med dragning åt lila.
Idag har jag sökt mig ut i skogen igen, jag hoppas på att få fotografera domherre. Det är en fågel som jag förknippar med storskog och vinter, vill gärna avbilda den i ett snölandskap men det är en riktigt dålig vinter för det i år. Om jag nu inte kan få snö i omgivningen vore det näst bästa att få den i en barrskog, därför har jag satt mig intill några mindre granar där jag har lagt ut solrosfrön till den. Under morgonen är det främst blåmes och talgoxe som kommer för att äta men även enstaka svartmes och nötväcka. Jag får också besök av herr och fru större hackspett men de verkar föredra talgbollar som också finns vid matningen.
Efter ett par timmars väntan hör jag plötsligt domherrens lågmälda, sorgsna vissling någonstans bakom mig, nu gäller det att vara med så jag dubbelkollar snabbt att inställningarna är de rätta på kameran. Efter ett tag landar en vacker hanne på en avbruten granstubbe en bit framför mig, lyser som ett eldklot mot en gyllene bakgrund. Sitter där ett tag och verkar vänta in sin partner som strax kommer flygande, men inte till honom utan direkt till solrosfröna. Hon sitter där och tar ett frö i taget som hon skalar med sin kraftiga näbb innan hon sväljer fröets innehåll. När någon hungrig mes kommer för att också förse sig av godsakerna motar hon bestämt iväg den, i kraft av sin nästan dubbla storlek inger hon respekt och mesen finner för gott att söka föda någon annanstans. Efter ett tag verkar hannen tycka att de borde kunna samsas om maten och flyger över till just den gran jag hoppats att de skulle mellanlanda i på väg till maten. Där visar fågeln grant upp sig en liten stund så att jag hinner ta några bilder innan han fortsätter för att göra honan sällskap vid maten. Lite senare har även fru domherre den goda smaken att besöka granen för att ge mig möjligheten att fotografera även henne.
Framåt lunch ger jag mig och åker hem för att titta igenom bildskörden. Bilderna i granen blev precis som jag tänkt mig och visar domherren i den miljö som jag förknippar fågeln med. Men upptäcker också att fotografiet med fågeln i toppen av torrakan rent bildestetiskt blev den bästa, eller det är i varje fall vad jag tycker.
Bläddra bland bonusbilder:
