Efter en blandad inledning på en småkylig vecka med soldagar men också snöfall och blåst så visar det sig att den positiva prognosen för långfredagen stämmer. Från morgonen helt vindstilla och solen skiner från en klarblå himmel. Nattens minusgrader har skapat en hård skare så det är bra glid men lite sämre med fäste när vi påbörjar skidturen upp mot kalfjället. Färska spår av ripa och hare korsar leden på flera ställen och några korpars rop bryter tystnaden på fjället. Efter det inledande, relativt enkla, partiet påbörjas nu den lite brantare stigningen upp mot Källfjällets topp. Undan för undan blir det tunnare med träd och de små, förkrympta granarna längre upp ser ut att föra en tuff kamp för överlevnad. Men i det allt varmare klimatet kryper trädgränsen sakta men säkert längre upp och det som var kalfjället för några decennier sedan är nu skogbekädda berg.
Efter ett enträget gnetande nås toppen där det blir en kort paus för att ta in den fantastiska utsikten. Bortanför de närmaste fjällen syns flera mäktiga fjäll långt inne i Norge och norrut syns Fulufjället, Idre och Lofsdalen tydligt. Nu följer en två och en halv kilometer lång härlig utförslöpa ner mot Källfjällets fäbod och sonen tar täten medan jag tar ut svängarna för att få lagom fart nedför. Väl nere blir det dagens första fika mot raststugans södervägg, solen värmer nu ordentligt och jag är tacksam för krämen med solskyddsfaktor 50. Nu går leden genom en fin äldre granskog med insprängda myrpartier. I de här skogarna finns det björn som kanske nyss har gått ur ide så vi spanar efter både nallar och deras spår men hittar varken eller. Här i skogen har solen inte kommit åt att tina isen och eftersom det är nedför går det bitvis undan längs den vindlande leden mellan träden och snart är vi nere vid Syndalens Fäbod. Detta är lägsta punkten på dagens tur, bäcken porlar härligt och det märks att bofinken är nyanländ för dess sång hörs överallt här i skogen.
Vi påbörjar dagens tuffaste backe, en två kilometer lång stigning på närmare 200 höjdmeter upp till Lördagsgraven, ett pass mellan Källfjället och Flatfjället. Om det första partiet genom granskogen kändes brant så blir det nu än brantare i den glesa fjällbjörkskogen där jag får skylla på att jag vill titta på utsikten när jag egentligen behöver vila och hämta andan. Uppe på kalfjället blir det lite mindre brant men varje gång jag tror att nästa krön är det högsta visar sig ett nytt krön bortanför, och ovanför, det. Men allt slit är glömt när utsikten söderut öppnar upp sig från toppen av passet. Njuter under den fina löpan på platån innan det blir dags för dagens andra fika. Vi gräver en plats att sitta på i en snödriva och njuter av stillheten och solen som värmer. Överallt har vinden skapat vackra formationer i snön och enstaka björkar blir som stilleben mot snösluttningen.
Innan vi lämnar kalfjället stannar vi till för kolla ett djurspår som går parallellt med leden och konstaterar att det är Mickel Räv som gått här, på jakt efter en ripa kanske? Spåret har blivit smörigt av dagsmejan och det går lite trögare. Då är det skönt att det mest är nedför tillbaka till stugan. Här lockar fortfarande matningen småfåglar, främst talgoxar men även bofink och domherre. Ekorrarna, som efter att tidigare ha nallat från fågelmaten, har i år fått sin egen matare. En liten låda med lock på gångjärn som de snart listat ut hur man kan öppna för att komma åt jordnötterna inuti. Idag är det tre stycken som trafikerar mataren. Efter en fin tur i fantastiskt påskväder, vårvinter i fjällen när den är som bäst, blir det nu gott med en kopp nybryggt kaffe.
Bläddra bland bonusbilder
