Äntligen ute i skärgården igen. Lika tungt det är att på hösten lämna ön i Blekinge, lika ljuvligt är det att komma tillbaka så här års. Våren är senare här ute än inne på fastlandet eftersom havet kyler. Det är inte så många träd som ännu är gröna men slånen blommar och körsbärsträdens knoppar spricker nog vilken dag som helst.
Det är tidig morgon. I skumrasket tar jag mig över ön ut till det enkla gömslet jag satte upp i går kväll på en liten udde. De fåglar jag stöter upp nu kommer förhoppningsvis ha glömt mig till soluppgången. Jag lägger mig ner på liggunderlaget och lyssnar in morgonen. Ejderhannarnas läten hörs från flera håll men även fiskmås, silvertärna, storskrake liksom knipans visslande vingljud. Inne på ön sätter nu fåglarna igång en efter en. Först ut är koltrasten och gärdsmygen men snart kommer det vara en hela kakafoni av fågelröster. Udden ligger rakt österut så när jag nu satt mig upp ser jag hur gryningen sakta kommer och den rosa färgen på himlen visar var solen finns bakom horisonten.
Och så kommer några ejdrar simmandes längs stranden, det är häftigt att vara dem så nära som tio meter. Då kan jag beundra ådornas, honornas, fjäderdräkt som på håll ser brungrå ut men som har ett fantastiskt fint mönster. De har ett lågmält skrockande läte medan gudingarna, hannarna, har ett lite duvlikt dovt hoande som de ofta upprepar. Speciellt om det är en hona i närheten. De plockar hela tiden i tången efter mat, kanske tångräkor, och ibland dyker de ner mot botten för att få tag i favoritfödan, blåmusslor. De rundar min lilla udde och fortsätter in i viken där honan går upp och ställer sig på en sten. Hon putsar fjäderdräkten och vilar sedan i solens första strålar. Det är många fler hannar än honor här, förhoppningsvis är det ett antal honor som redan ligger i ett rede på ön och ruvar.
Fler änder landar eller simmar in i viken. Storskrake, knipa, vigg och gravand är välkända men jag upptäcker plötsligt ett skedandspar. Denna fågel som trivs i små våtmarker inne på fastlandet har jag aldrig tidigare sett här ute, kanske kommer de att häcka här i år? Vadare är inte så talrika i den här skärgården, strandskatan är den man oftast ser men nu hör jag också rödbenans varningsläte. Vid åttatiden har motljuset blivit hårt och besvärligt men eftersom jag är nöjd så plockar jag ihop och vandrar mot stugan. Konstaterar att sitta i gömsle inte bara är ett bra sätt att få fågelbilder utan även att uppleva naturen på ett nära och intimt sätt.
Lyssna till ejdermorgon och bläddra bland bousbilder:
