Från att tidigt ha varit vanlig i södra Sverige med uppskattningsvis 5000 par så gick det brant utför för storkstammen under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet. Anledningen var den storskaliga torrläggning av våtmarker för att skapa mer odlingsbar mark som då startade. Detta medförde att den miljö som storken fann sin mat i försvann, och med det många växt- och djurarter i biologiska mångfalden. Idag vet vi att denna torrläggningsiver också skapade ett gigantiskt koldioxidutsläpp som alltjämt pågår och som årligen motsvarar samma utsläpp som hela Sveriges biltrafik! Det är lätt att vara efterklok men den generella lärdom man kan dra är att vara väldigt försiktig med storskalig förändring av naturen. Måhända kommer vi i framtiden skaka på huvudet åt den kalhyggesteknik som idag är förhärskande inom svenskt skogsbruk?
1954 häckade den sista storken i Skåne och sedan var den skånska fågelfaunan en art fattigare. 1989 startade dock storkprojektet med målet att återetablera en flyttande storkstam i Skåne genom avel av storkar i hägn. I slutet av varje sommar släpps årets födda storkar ut, alla på en och samma gång. Det senare har visat sig vara nödvändigt för att storkarna, som är väldigt sociala, ska våga sig på flytten till Afrika. En annan nödvändig förutsättning för att detta ska vara långsiktigt hållbart har varit de många projekt för att återskapa våtmarker som startats under de senaste decennierna. Efter en tuff inledning har idag projektet fått luft under vingarna och förra året föddes 145 storkungar i Skåne varav 35 i projektets fyra hägn.
Kvällens vackra väder lockar till en utflykt till Asköviken strax utanför Västerås. Det är fint medljus på kvällen på Lövstasidan, speciellt från gömslet där man har viken österut, så kameran hänger med. Under promenaden ut mot gömslet ser jag en vit prick ute i en av klarvattenytorna på den frodiga strandängen. Med tanke på avståndet slår jag fast att det måste röra sig om en stor fågel och mina tankar går direkt till ägretthäger som visserligen inte häckar men som numera ses regelbundet i viken. När jag satte upp kikaren till ögonen blir jag alldeles paff, det är en vit stork som går därute och letar mat! Visserligen är avståndet långt men jag tar ändå några bilder på den sällsynta gästen. Noterar att den inte är ringmärkt, vilket alla skånska storkar blir, så den har väl flugit hit från Polen eller Baltikum. Kul.
Utanför gömslet finns en motsvarande vattenspegel så med hopp om att storken ska byta plats för födosöket sitter jag resten av kvällen därute. Men det kommer aldrig någon stork dit. Istället studerar jag några skedänder som bråkar och ett snatterandspar som simmar utanför. En ängspiplärka sitter en liten stund på en stolpe utanför, där den spanar efter insekter, innan jag nöjd vandrade tillbaka till bilen.
Bläddra bland bilderna på bonusfåglarna:
