Jag är gärna ute i tid för soluppgången. Inte bara för att ljuset är så fantastiskt för fotografering den där första halvtimmen utan också för att det alltid är en upplevelse att betrakta skådespelet där en morgon aldrig är helt lik någon annan. Beroende på väderförhållandena kan solen vara allt ifrån rent vit till illande röd när den bryter horisonten och häftigast blir det om horisonten är molnfri samtidigt som det finns svaga moln på himmeln vilka då får starka färger. Är det helt klart uppstår morgonens mest mättade färger oftast en timme till en halvtimme före soluppgången, även om ljuset då naturligtvis är mycket svagare.
Vandrar bort mot öns östra sida, mot morgonljuset och havet. Det är ordentligt fuktigt av kraftig dagg i gräset så jag håller mig på stenhällarna så gott det går. Med dagens vind så kommer det snart att ha torkat upp men nu gör fukten att den svala morgonen känns än kyligare. Slår mig ner på en sten strax ovanför stranden och blickar ut över havet. Trots att solen ännu inte brutit horisonten så skapar ljuset från den en gata av reflexer på vattenytan och vågornas rörelse bildar ständigt nya mönster. Så ser jag på den första lilla skärvan av solen och plötsligt känns det som att går det så mycket fortare. Från den första morgonrodnaden till första solstrålen tar det en timme men nu riktigt ser jag hur solen klättrar upp tills den strax är helt fri.
Rödhakens knäppande och koltrastens varnande läten har jag hört under morgonen men nu hörs även gärdsmygen och blåmesar i snåren. Ute på fjärden simmar fyra knipor och på grundet står en storskarv som en staty. På hösten rastar en del småfåglar på ön under sin flytt mot sydligare breddgrader så jag går omkring för att se om jag hitta några andra arter i buskarna. Ett litet gäng bergfinkar och några kungsfåglar blir resultatet av svepet innan jag drar mig upp över ön. Där möter jag dagens första flock av en lite större flyttfågel, det är de vitkindade gässen som är på väg mot sina vinterkvarter längs Atlantkusten från Tyskland till Frankrike. Gårdagen bjöd på tusentals gäss som i v-formation sträckte mot sydväst längs blekingekusten. Oftast blir man varse om dem genom deras karakteristiska kacklande som hörs på långt håll. De verkar hela tiden kommunicera internt inom gruppen och man undrar varför. Är det för att berätta för varandra om de ligger på rätt höjd och kurs? Eller är det de fåglarna som ligger längst fram som börjar bli trötta av det större vindmotståndet där och vill bli avlösta? En annan stor flyttfågel som också passerar så här års är tranan. Tidigare i veckan var det en stor flock på närmare tusen fåglar som över fastlandet skruvade sig upp för att sedan flyga över ön, löst uppdelade i grupper i plogformation eller som pärlband efter varandra. Även deras trumpetande läte hörs på långt håll. En mäktig upplevelse.
Bläddra bland bonusbilder:
