v29 – Bland vadare på skäret

Vaknar någon minut innan klockan ska ringa, den visar kvart över fyra. Om tjugofem minuter går solen upp och då vill jag gärna vara ute på sjön. Drar därför på mig kläderna och tar mig raskt ner till kåsen vid sjöbodarna där den lilla båten ligger förtöjd. Torkar av tofterna som är blöta av daggen, lastar i utrustningen och drar igår snurran som snällt startar på första rycket. Kör försiktigt ut ur den lilla viken och vrider sen på gasen tills båten precis nätt och jämnt går upp i planing. Styr med tio knops fart österut, mot gryningen där solen nu befinner sig precis under horisonten. När jag passerat nästa ö lägger jag om kursen mot syd och får fri havshorisont framför mig. Dagens första solstrålar belyser en mindre grupp hägrar som med tunga vingslag korsar min väg. Jag närmar mig de låga små skären ytterst i skärgården, de utan någon växtlighet alls eftersom de översköljs av vågor när det stormar.

Ser att det rör sig i vattenbrynet, sänker farten och plockar upp kikaren. Det är några mindre vadarfåglar som kilar fram och tillbaka på de blöta klipporna där de letar efter små kräftdjur, insekter och andra läckerheter. Det är med all sannolikhet hannar som redan klarat av sin del av häckningen uppe vid den ryska ishavskusten och som lämnat honorna där att själva föda upp ungarna. De första hannarna mellanlandar här för att proviantera och vila inför sista etappen ner till vinterkvarteren längs Europas atlantkust.

För att inte skrämma dem stänger jag av motorn och manövrerar båten med årorna försiktigt så att den sakta, sakta kommer allt närmre skäret. Det är mest kärrsnäppor, lätta att känna igen på den svarta magen, men på bortsidan av skäret ser jag också en mellanstor vadare med vackert rödbrunt bröstparti. En kustsnäppa, en art jag sällan ser här. Jag låter båten driva utanför skäret medan jag försöker ta lite bilder på fåglarna, vilket inte är det lättast. Att fåglarna hela tiden rör sig är man ju van vid men nu rör sig också mitt underlag, det vill säga båten, vilket gör det svårt att hitta och fokusera på fåglarna i kameran. Efter ett tag drar snäpporna vidare och jag ror försiktigt runt skäret. På norrsidan hittar jag en liten skreva i den låga klippan där båten precis får plats. Här finns inte mycket att förtöja den vid men jag gör en knop på tampen och kilar fast i en spricka i hällen. Så kan jag ta mig iland på skäret. Undviker de delar av hällarna som ständigt spolas blöta av vågorna och som är såphala.

Det är tomt på fågel sånär som på en ensam sädesärla som trippar längst upp på den röda granitklippan. Men så får jag syn på kustsnäppan igen. Han sticker plötsligt upp sitt huvud på andra sidan. Jag hukar mig ner och smyger sakta framåt och höjer kameran beredd om han skulle dyka upp igen. Och det gör han. Tar några steg uppför klippan och sneglar lite misstänksamt åt mitt håll men verkar inte lika samarbetsvillig som kärrsnäpporna. Jag får några bilder på avstånd innan han finner det för gott att uppsöka något annat skär där han kan få vara ifred.

Sätter mig ner en stund på högsta punkten och blickar ut över havet och oändligheten. Här finns inget som bryter horisontlinjen, bara det glittrande havet och den blå himmeln at beskåda. Fortsätter sen min korta rundvandring och är snart tillbaka till båten igen. På en sten strax utanför ligger kadavret av en storskarv, förmodligen resultatet av en havsörns jakt. Stakar ut båten till lite djupare vatten där jag kan fälla ner motorn och fortsätter min färd inåt skärgården. I ögonvrån ser jag fyra hägrar som kommer flygande västerut. I kikaren konstaterar jag med förvåning att alla är kritvita med gul näbb, det är alltså inte vår vanliga grå häger utan ägretthäger. En sen invandrare som med hjälp av det allt varmare klimatet nu etablerat sig på några håll i södra Sverige. Mig veterligen finns ännu inga häckningar i Blekinge, men det är väl bara en tidsfråga. Något positivt med klimatförändringen som dock i grunden är väldigt oroande och som, om vi inte får stopp på den, hotar allt liv på jorden.