”Skitviken, ett föga glamoröst namn”. Jag vandrar runt den lilla viken i Västerås östra hamn. ”Men idag är det fint här”. Det är klart väder, bara en molnbank långt bort i söder skymmer, och några minusgrader. En gamla å som numera rinner genom en kulvert under staden mynnar ut här och håller viken isfri vintern igenom. Kylvattenutsläpp från det stora ångkraftverket bidrog förr till en ännu större vak. Men den enorma tegelbyggnaden som tornar upp sig framför mig producerar inte längre någon el, den har blivit konverterad till hotell och äventyrsbad.
Första turen runt viken ger inget napp. Vikens storfiskare, den lilla men färggranna kungsfiskaren, lyser med sin frånvaro. Desto fler gräsänder simmar runt och väntar på att bli matade av välmenande djurvänner. Tyvärr lever den gamla vanan att mata dem med bröd kvar hos alltför många. Det var okej på den tiden allt bröd var grovt och fullt med fullkorn men dagens vanliga vita bröd är inte någon bra mat för änderna. Magarna fylls utan att deras kroppar får den energi och näring de behöver och det riskerar att göra dem sjuka. Bättre då med obehandlat spannmål, majs eller vanliga fågelfrön.
Vid varvet letar jag mig ut mellan de vinterupplagda båtarna. Här finns en lång flytande betongbrygga som mest fungerar som vågbrytare. Utanför ligger Mälaren vit men även den större viken med båtbryggor innanför bryggan är till stor del isbelagd. En häger går vid iskanten och jag beslutar mig för att försöka få några bilder på den. Jag går lugnt och försiktigt ut på den långa bryggan och närmar mig sakta den stora fågeln. Stannar upp var tionde steg och iakttar hägern som ibland tittar åt mitt håll men mest verkar vara fokuserad på det mörka vattnet. Han står alldeles stilla och stirrar ner i djupet en lång stund. Plötsligt far näbben blixtsnabbt ner i vattnet som en harpun. Och när huvudet kommer upp ur vattnet ser jag en liten silverfärgad fisk i näbben. Han kastar upp den i luften och fångar den igen, liksom för att rätta till åt vilket håll den ska sväljas. Sen intar han sin position som en stenstod vid iskanten igen. Helt stilla medan jag avancerar ytterligare några meter.
Jag har mitt längsta teleobjektiv monterat på kameran och behöver inte gå närmre. Ställer stativet ”i spagat” så att jag får lägsta möjliga fotovinkel när jag monterar på kameran. Tar några bilder när hägern går på isen i riktning mot mig och sen hukande närmar sig iskanten. Då är den inte särskilt störd av mig tänker jag, nu i väntan på nästa attack. Det tar en god stund men så kommer den. Den här gången befinner sig fisken förmodligen djupt ner för hela den långa halsen försvinner ner i vattnet och han flaxar med vingarna för att inte tappa balansen och trilla i. Och kommer sen upp med ytterligare en fisk i näbben. Han måste alltså ha förmågan att inte bara se var fisken är och hur den rör sig, utan också på vilket avstånd den befinner sig. Förundrad blir jag kvar och bevittnar hägerns fiske som ibland lyckas men ungefär lika ofta misslyckas. Till slut bestämmer sig den för att prova fiskelyckan någon annanstans. Efter några korta steg in på fastare is tar den sen till vingarna och flyger in mot inre delen av viken. Med den storlek på fångst den hittills fått lär den få hålla på större delen av dagen för att bli mätt. Själv plockar jag ner kameran och vandrar vidare.
Följ hägerns blixtattack mot fisken:
