Bilens strålkastare lyser upp de snötyngda träden där vi kryper fram på den sliriga vägen. Vintern håller verkligen i sig, det är ännu en morgon med mycket snö och riktigt låg temperatur. När vi parkerar är det tjugofem minus. Ytterligare några grader lär det väl sjunka innan det vänder när solen så småningom kommer upp. Idag har jag sällskap till gömslet på myren och vi turas om att dra pulkan. Det gäller att hålla sig på den upptrampade stigen, kliver man utanför är snön halvmeter djup. Vi pulsar på och plötsligt ser vi siluetten av kojan i mörkret framför oss. Lastar av och efter att ha startat kaminen hjälps vi åt att lägga ut maten till både stora och små fåglar. Skyndar oss sen in där temperaturen känns lite högre, några grader har det väl stigit, men vi lär behålla ytterkläderna på ett tag till. Fortfarande helt mörkt där ute så för att inte röja vår närvaro behåller vi den svarta gardinen för fönstret när vi tänder några stearinljus. I väntan på på gryningen sitter vi och småpratar lite. Vi hoppas båda att allt slit ska ge frukt den här januaridagen.
Så färgas himlen rosa i öster av morgonljuset och vi släcker och fäller ner gardinen. En korp hör vi men ser inte särskilt mycket. Långsamt tinar rimfrosten på insidan av rutan och vi kan börja använda kikaren för att kontrollera trädtopparna runt myren. Det är alldeles klart på himlen men på marken framför oss är det väldigt lugnt. Enstaka korpar flyger förbi och inspekterar matbordet men ingen vågar sig ner. Så hittar jag till slut siluetten av en havsörn i en tall långt borta. Då finns det hopp om matgäster i alla fall. Morgonen kommer med ett vackert ljus över scenen. Den kraftiga rimfrosten på buskar och träd glittrar i solens första strålar. Men inga besökare. Vi tröstar oss med en andrafrukost medan vi väntar.
Så plötsligt, som från ingenstans, glider en kungsörn ner rakt framför oss. Har förmodligen suttit en lång stund i ett träd bakom oss medan han förvissat sig om att inga faror hotar. Slår sig ner på ett tidigare utlagt köttstycke. Jag iakttar honom genom fönstret och varje gång han tittar bortåt vrider jag kameran försiktigt en liten bit åt hans håll. Till slut har jag örnen i sökaren, det är en årsunge. Han plockar lite på det stenhårda köttet men ger snart upp. Svårt att äta djupfryst även om man har en kraftig näbb. Så får han syn på morgonens utlägg och tar till vingarna för att förflytta sig de tio metrarna. Hela tiden har jag suttit beredd och när han nu flyger snett emot mig låter jag kameran gå. Med solen bakom mig har jag ett lättjobbat ljus och får några fina bilder. Han börjar äta av det färskare köttstycket och nu går det bättre för honom. Som brukligt tittar han upp mellan tuggorna, varannan gång åt höger och varannan vänster. Även den här maten verkar ha hunnit frysa lite så det tar honom över en timme att få i sig tillräckligt för att bli mätt. Under måltiden tar jag inte så många bilder men nu ser jag på honom att han blivit lite mindre koncentrerad på att äta. Lättar förmodligen snart. Jag justerar kamerans inställningar för flykt och gör mig redo. Så tar han till vingarna och jag följer hans färd med kameran. Han flyger dessvärre långt, utom räckhåll för kameran, och sätter sig i en tall till vänster om myren.
Under dagen blir det inte några fler matgäster vilket är lite synd då vädret och ljuset fortsätter att vara jättefint. Men vi kan studera både havsörn och kungsörn på håll, ömsom sitter de i trädtoppar runt myren och ömsom flyger de över oss. Totalt räknar vi till fyra olika kungsörnar och lika många havsörnar. Förutom ett tiotal korpar ser vi även två större hackspettar som uppskattar margarinet vi lagt ut medan grönfinkarna mest äter av fröna. Själv hinner vi med både lunch och eftermiddagskaffe innan solen går ner. Då, i det sista ljuset, sveper två kungsörnar in på scenen. Den ena känner jag igen. Det är den i Småland ringmärkta örnen, född 2018, men nummer två är helt ny för mig. Det är en gammal och väldigt mörk kungsörn, förmodligen betydligt äldre än smålänningen. Den mörka får också börja äta medan ynglingen vackert får sitta på en liten torraka och vänta på sin tur. I det sista svaga ljuset tar jag lite bilder på de två kungsörnarna som av någon anledning har känt sig lite tryggare att komma ner nu i kvällsljuset. Till slut får vi dock ge upp fotograferandet och hänger då för gardinen. Tänder åter några ljus och plockar ihop våra saker i väntan på att kungarna ska äta klart. Så småningom har de det och då har det också blivit tillräckligt mörkt för att vi ska våga oss ut ur kojan. Skönt är det att komma ut och sträcka på benen efter en full dag i gömslet. Och pulkan är betydligt lättare nu än i morse.
Bläddra bland bonusbilder på kungsörnarna:
