- v18 – Dansande skönheter
Efter lite trixande hittar jag rätt och parkerar på en vägficka strax efter den lilla gula skylten som markerar grusvägen. Vandrar den genom en lund där marken är täckt av vitsippor och en rödhake fyller luften med sin vårsång. Kommer ut i ett öppet haglandskap, slöjor av markdimma ligger över ängarna. Detta är ett nytt ställe jag fått tips om, det ska vara ett bra fågelställe och speciellt för doppingar. Vägen leder mig mellan två mindre dammar och till vänster kan jag skymta en tredje, lite större. Jag ser att det är mest fåglar i den högra så jag tar mig ner till stranden av den och slår mig ner. Dammen är cirkelformad, cirka hundra meter i diameter, med en liten ö i mitten. Dimman ligger som tätast över vattnet men när jag svept ytan med kikaren har jag hittat flera par svarthakedoppingar. Både de och övriga simfåglar håller sig dock på motsatta sidan från mig och utom räckhåll från min kamera. Rullar ut mitt liggunderlag och lägger mig raklång bakom kameran. Genom att på det här sättet göra mig så liten som möjligt sett från vattnet ökar jag chansen att de ska våga sig över till min sida. Nu är det vara att vänta…
Jag tar några bilder i dimman på ett doppingpar som verkar ha fattat tycke för varandra. Liksom övriga doppingar har de inför parningen ett sevärt spel med olika spektakulära inslag. Först ligger de ansikte mot ansikte och betraktar varandra, sen ruskar de växelvis kraftigt på huvudet. Det ser ut som huvudet ska gå ur led när de med hög hastighet rullar det från sida till sida så att vattnet stänker. Sen påbörjas den mest klassiska ritualen. Båda fåglarna dyker ner och hämtar lite vegetation från botten med näbbarna. Med sjögräset hängande som skägg simmar de sida vid sida, tätt intill varandra. Sen ökar de farten och paddlar till slut så fort med fötterna att de reser sig upp ur vattnet och liksom svävar fram på ytan. Ungefär som en motorbåt som från att i låg fart ha legat djupt går upp till planande läge där nästan bara propellern ligger i vattnet. Fast svarthakarna liknar kanske mest ett danspar som flyter fram på det spegelblanka dansgolvet i smäktande vals.
Solen har nu kommit upp över skogen bakom mig och den bränner långsamt bort dimman. Men det är vindstilla och därför ligger fortfarande en svag vattenånga över ytan. Den syns inte för blotta ögat men visar sig genom kamerans starka förstoring. Ljusstrålarna bryts av de mikroskopiska dropparna vilket resulterar i en suddig bild. Under min väntan på bättre förhållande studerar jag dammens övriga bevingade invånare. En sothöna simmar klagande längs vassen, en mindre flock med vigg födosöker mitt i dammen medan ett snatterandspar stolt seglar förbi mig. I dimman ser jag ett par sångsvanar som misstänksamt spanar åt mitt håll och längst bort urskiljer jag en ensam kricka. Kan plussa på dagens artlista med smådopping vars bubblande skratt jag hör från dammen bredvid där även en vattenrall upphäver sitt mindre vackra läte.
Mot min kind känner jag så en svalkande fläkt. Härligt, förmiddagsbrisen har kommit. Den blåser effektivt bort vattenångan och jag kan börja fotografera. Först några svarthakar på håll men så småningom kommer några närmre mig och visar upp sig fint. Jag räknar till åtta par doppingar i den här lilla dammen vilket är ett rekord, åtminstone för mig, av den här vackra men inte alltför vanliga arten. Ibland kommer att par för nära annat par och då blir de bortkörda, så något slags revir verkar de ha. När ett av de närmsta paren plötsligt börjar spela precis framför mig går kameran varm. Värmer börjar också solen göra som nu kommit en bra bit upp på himlen. Lite stel i kroppen av att ha legat i samma ställning i flera timmar reser jag mig upp och vandrar med fyllt minneskort nöjd mot bilen.
Bläddra bland bonusbilder på svarthakedoppingarna:
