Kråkan var i gamla tider ansedd som Odens fågel men blev senare Hins fågel, förknippad med häxor och ”kloka gummor”. Som alla kråkfåglar är den social, intelligent och snabblärd. Den är allätare och anpassar sig till alla de miljöer vi har i Sverige. Är därför fortfarande vanlig även om populationen har minskat med 25% de sista två decennierna. Den underart som vi vanligen ser hos oss i Norden kallas grå kråka, till skillnad från den helsvarta som finnns i övriga Europa och som också heter svartkråka. Det vanliga kraxande lätet ”Kraa kraa” är välkänt men när den får syn på en rovfågel varnar den med ett lite annorlunda ”Krrr krr”, något som vi skådare och fågelfotografer har god nytta av att känna igen.
Det har varit ännu en grå vecka, vi varit ute i skogen och monterat upp boplattformar som vi hoppas att våra lappugglor ska hitta och uppskatta som rede. Veckans bild kommer istället från senaste gången i gömsle och samtidigt senaste gången det var sol. Även om huvudmålet för dagen var örn (de bilderna får väl dyka upp i något annat sammanhang) kunde jag inte låta bli att ta lite bilder på andra matgäster som kom på besök. I stadsmiljö känner jag det svårt att se skönheten i vår kråka men här på myren i ett fint ljus tycker jag att den är riktigt vacker med sin flikade ”haklapp” av svarta fjädrar . Så även korpen som på de två sista bonusbilderna visar upp sin glänsande ”korpsvarta” fjäderskrud i solskenet.
Bläddra bland bonusbilder:
