Det är beck svart när jag kliver upp och fortfarande ganska skumt när jag spänner på mig fjällskidorna. Tio minusgrader och snön knarrar när jag väljer att följa ett gammalt spår uppåt. Stannar till ibland för att ta en bild på vinterlandskapet runt omkring mig i det svaga gryningsljuset. Ju längre upp på fjället jag kommer desto mer känns den friska nordanvinden. När jag viker av från spåret och stigningen samtidigt ökar blir det betydligt tuffare och jag får långsamt upp den inre värmeproduktionen, den som är så viktig om jag ska kunna stå stilla. Och stilla står jag när jag når toppen, andlöst vackert som utsikten är under den här ”den blå timmen” före soluppgång. Jag rör mig sakta runt och provar olika fotovinklar, fascinerad av hur färgen varierar beroende på vilket håll jag vänder mig. Jag väntar på solen men några dimmoln över fjället i öster skymmer den, istället får jag ännu några nya färgsättningar i detta soldis. Efter en dryg timme på toppen är jag fotomässigt nöjd men temperaturmässigt frusen så jag arbetar mig nedåt genom några raviner i fjällbjörkskogen, väljer medvetet djup snö för att få upp lite ny värme. Stöter upp ett par ripor som jag försöker följa men ger upp efter ett tag, de ser en långt innan man själv hittar dem. På väg genom dalen letar sig solen genom några revor i dimmolnen och jag får även några solbilder.
Följ med över fjället…
