Asköviken är en klassisk fågellokal strax sydväst om Västerås som ”upptäcktes” redan på trettiotalet. I takt med att betandet minskade växte området igen och de fåglar som trivts där försvann men på nittiotalet genomfördes en restaurering av området som bland annat innebar att stora ytor med blöt strandängar återskapades. Vilket gjort att gäss, änder, vadare och andra våtmarksfåglar återkommit vilket i sin tur lockat rovfåglar till viken.
Det är tidig kväll när jag rullar in på parkeringen vid Lövsta, det är en lugn kväll och de sista molnen seglar nordväst. Så fort jag stiger ur bilen hör jag flera av Askös fåglar – sånglärka, rödbena, grågås och tofsvipa. Promenerar stigen mot viken och ideligen far kikaren upp till ögonen när nya fåglar ger sig till känna – gulärla, sävsparv, brushane och skedand noterar jag. Framme vid vallen får jag fritt synfält över de våta strandängarna som attraherar så många änder och vadare. Jag ser också ett gäng på cirka trettio tranor som går i den yttre delen, det är unga fåglar som inte ska häcka förrän nästa år som tillbringar sommaren här i viken. Men det som mest slår mig är mängden av svarttärnor som ständigt jagar över de våta ängarna, sveper med kikaren runt viken och konstaterar att det måste röra sig minst 100-150 tärnor i området, något av ett rekord. Fortsätter på den långa spången ut till gömslet med utsikt över en liten vattenspegel dit tärnorna ibland kommer för att jaga insekter.
Öppnar några av gömslets luckor och sätter mig ner med kameran på stativet framför mig. Så här på kvällen har jag ett jättefint medljus framför gömslet och jag börjar försöka hänga med svarttärnorna när de sveper förbi. Det är lättare sagt en gjort, de flyger snabbt och väldigt ryckigt så det är en utmaning att hitta fokus på dem på de sekunder de far förbi. Lättast är det när en tärna får syn på en insekt på vattenytan och ställer sig att ryttla inför dyket. Att ryttla innebär att fågeln flaxar intensivt med vingarna samtidigt som kroppen och huvudet är stilla på samma position i luften. När så tärnan fokuserat på insekten någon sekund störtdyker den ner för att fånga den. Konstaterar att de flesta gångerna är tärnan snabbare än vad jag är men eftersom det är många tärnor att träna på och kvällen är lång så blir det till slut några hyfsade bilder.
Solen dalar och vid halv nio börjar gömslet skugga arenan så jag vandrar sakta tillbaka. I diket vid spången hör jag det välbekanta lätet från en småfläckig sumphöna, en fågel man 99 gånger av 100 hör men inte ser. Men det spelar ingen roll att jag inte ser den, bara känslan att veta att den går där inne i vegetationen skapar upplevelsen. Får istället några bilder på en gulärla innan jag nått tillbaka till bilen.
Bläddra bland bonusbilder:
