Gråhakedoppingen är en av Sveriges mer sällsynta doppingar, den trivs i mindre våtmarker där den lever ett relativt undanskymt liv. Som övriga doppingar så har båda könen samma vackra fjäderdräkt, om än att honan är något mindre. Däremot har gråhaken inte fågelvärldens vackraste läte, ett grovt skrik som ibland låter som en stucken gris.
Åter en tidig morgon. Solen har gått upp när jag anländer till den lilla sjön men solstrålarna når ännu inte ner till vatten. Det är ett konstant larm från ett par hundra skrattmåsar i kolonin som ligger mitt i sjön men deras skränande väcker enbart positiva vibrationer eftersom det för mig är synonymt med våren vid en fin fågelsjö. Dessutom utnyttjar många andra fåglar det skydd mot rovdjur som måskolonin erbjuder. Jag går ner och sätter mig vid strandkanten i ett parti med grön vass och mindre buskar där jag hoppas att fåglarna ska acceptera mig efter någon timme eller så. Tills dess njuter jag bara av morgonen och spanar av sjön med kikaren – snatterand, knipa, enkelbeckasin, grågås och kricka hittar jag direkt. I sjön flyter ett stort bladvassbälte och jag sitter så att jag har sikt in i en liten kanal som går genom bältet, min förhoppning är att några fotoobjekt ska komma simmande genom kanalen vilket skulle kunna ge en bra bildvinkel.
Efter ett tag ser jag en rörhöna som korsar kanalen, dessa fåglar håller sig helst inne i vassen. Sen kommer en familj med sothöns simmande, det är mamma, pappa och två småttingar. Många av djurvärldens barn har naturen gett ett gulligt utseende, förmodligen för att moderskänslorna ska stärkas och att ungarna inte ska överges även när de är jobbiga. Ett undantag från denna regel måste gälla sothönsens barn, en svart ullkropp följs av en hårig, rödfärgad halskrage som toppas av ett skalligt fult ansikte. Nåja, trots det så matas småttingarna av sina föräldrar hela tiden och det ser rätt gulligt, åtminstone på håll. Plötsligt får den ena vuxna sothönan syn på rörhönan och rusar in i vassen för att köra bort inkräktaren, kanske ser hon rörhönan som ett hot mot ungarna. Tyvärr händer samma sak när äntligen en gråhakedopping kommer simmande i kanalen, den blir bryskt bortkörd innan jag fått en chans att fotografera den. Jag sitter kvar ytterligare någon timme i hopp om att sothönsen ska simma vidare och doppingen återvända men det verkar inte bli så, jag ser paret dopping på andra sidan kanalen som verkar trivas alltför där borta. I kikaren kan jag se att den ena har två små ungar på ryggen, vilket är typiskt för doppingar, och det ser verkligen näpet ut där de små, randiga dunbollarna tittar fram bland förälderns ryggfjädrar och blir matad av den andra vuxna doppingen. Jag tar därför en chans, bryter upp från min plats och går runt sjön där jag i skydd av ett tätt snår av ungbjörkar vid stranden kan komma ut till vattnet med utsikt över doppingarnas lilla vik. De tittar lite misstänksamt åt mitt håll men är inte mer oroliga än att de stannar kvar och fortsätter mata sina små. Då får jag se att även den andra vuxna doppingen har en liten på ryggen, så de verkar ha tre småttingar. Familjelyckan verkar total. Nöjd efter den fotosessionen vandrar jag längs med stranden för att ta några miljöbilder då jag ser en släkting till gråhakedoppingen, nämligen ett par av svarthakedopping. De är minst lika vackra, men idag bara för beskådan där de simmar en bit ut i sjön.
Bläddra bland bonusbilder:
