Rödhaken är den fågelart som vi vet mest om då den är den mest studerade av dem alla. Mycket kanske för att det är gott om ornitologer i England där rödhaken, som heter Robin på engelska, är både vanlig och omtyckt. Denna väna fågel med sin fina vårsång som ofta framförs från ett högt träd kan vara ganska aggressiv i sitt revirhävdande, ibland med dödlig utgång. Men så här på hösten håller den sig mest på marken och i täta buskage.
Med bara fyra plusgrader och en frisk nordvästan nu på morgonen blir det både mössa och handskar idag. Vandrar över ön bort till en mindre holme som förbinds med vår ö via en liten gångbro. På sydostsidan finns en liten dunge med mycket buskage, här är det lä från vinden och morgonsolen ligger skönt på så där stannar jag. Märker snart att det är mycket småfåglar som uppehåller sig i snåren, många av dem är rastande fågel som provianterar inför den kortare eller längre flytt som väntar. Jag hör kungsfåglarnas högfrekventa läten, det är ett litet gäng som verkar ha enbuskarna som sina favorittillhåll. Sen får jag syn på något som jag först tar för en sork, en liten brun varelse kilar omkring på marken bland löv och grenar, men inser snart att det är en gärdsmyg. Då har jag alltså räknat in både Sveriges minsta fågel, kungsfågeln, och den näst minsta, gärdsmygen. Snart blir jag uppmärksam på ett knäppande eller tickande som jag vet är rödhakens varningsläte. Jag spanar en god stund innan jag till slut får se den där den hoppar mellan grenarna i en slånbuske. Jag försöker fångar dessa fåglar med min kamera men de är riktigt snabba och de sitter i princip aldrig still, förmodligen ett beteende som minskar risken att bli tagen av något rovdjur. Och när jag går mot dem flyttar de sig snabbt till en buske längre bort. Jag byter taktik, sätter mig istället ner och väntar på att de ska vänja sig vid att jag inte är någon fara. Mycket gott om tålamod krävs men medan jag sitter där och väntar upplever jag en mängd andra fåglar. En drill från en sträckande sånglärka som flyger åt sydost, varningslätet från en koltrast längre in i buskaget och sen sparvhök som sveper över ön, även den på väg söderut. Sen blir det lugnt i buskaget så jag sätter mig mot solen och det glittrande havet, sveper med kikaren och hittar två havsörnar som cirklar över vattnet kring Mjöö någon kilometer bort.
Så hör jag återigen rödhaken från snåren, vänder mig försiktigt om och hittar den där den hoppar mellan grenarna i jakt på födan. Under sommaren äter den mest insekter men så här års när det börjar bli ont om dem så duger även bär och annan vegetabilisk föda. Plötsligt flyger den upp och sätter sig vid en rönnbärsklase och det ser ut som en fin komposition så jag slänger iväg några skott. Sen följer jag den med kameran där den hoppar mellan grenarna och får ytterligare några bilder av den i sin naturliga miljö. Efter ett tag blir det åter lugnt och jag vandrar vidare över holmen då ett gäng på cirka hundra vitkindade gäss kommer sträckande på så låg höjd att jag nästan instinktivt hukar mig. Normalt sträcker de på högre höjd men de har en osviklig förmåga att kunna hitta det flyktsätt som kräver minst energi för att ta sig framåt och med dagens kraftiga nordvästvind så är tydligen den låga höjden en fördel. Det är ju samma anledning till att de, och andra stora fåglar, alltid flyger snett bakom varandra, ofta i en plog, då luftmotståndet minskar. För alla utom den som flyger först förstås, men de byter väl av varandra precis som tävlingscyklister och skidåkare.
Bläddra bland bonusbilder:
