Så sitter man här igen i örngömslet på myren. Utanför är det dock ett helt annat sceneri än det jag hade för två veckor sedan. I öster syns gryningsljuset komma och jag kan ana det fina pudertäcket med snö som nu bäddar in hela landskapet. Det är arton minusgrader och kaminen jobbar för fullt för att försöka skapa några plusgrader inne i kojan så att jag kan lätta på mössan.
Medan jag väntar på fotoljus och de bevingade gästerna far mina tankar tillbaka till då det startade, när jag i Blekinge i början av sjuttiotalet började skåda fågel. Havsörnen blev tidigt en favorit men var samtidigt en mycket mer sällsynt fågel än den är idag, av det fyrtiotal par som vi hade i Sverige fanns den närmaste häckningen på ostkusten i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Men när vinterkylan frös vikarna längre upp längs Sveriges kuster och sjöfåglarna drog sig söderut följde en del havsörnar med, vinter i Blekinge var då kanske den säkraste platsen för att få se havsörn. Många är de utflykter jag gjorde längs kusten i hopp om att få se denna mäktiga fågel. För varje rundad udde spanade man med kikaren efter ”klumpar” på ett kalt skär, eller i träden på en ö, klumpar som inte fanns där vid förra besöket. En klump, och ibland två, som rätt var det var kunde lätta med kraftiga vingslag och segla ut över havet. Även om avståndet ofta var ett par kilometer så var glädjen lika stor varje gång, de frusna tårna efter kalla morgontimmar på berget glömde man snabbt.
Minns det allra första mötet med havsörn, en god vän hade tagit med mig ut till en för säsongen övergiven badvik. När vi vandrat längst ut på den första udden satte vi upp tubkikaren och började spana av omgivningarna, lika plötsligt som oväntat hittar vi två örnar sittandes på en liten jakt- och fiskebod på nästa udde. Mäktigt. Vi kunde också se att det var ett äldre par, ungfåglar såg man på den tiden mer sällan eftersom få ungar kläcktes och ännu färre lämnade boet på grund av de höga nivåerna av miljögifter i föräldraparet. En annan minnesbild är från ett av mina fruktlösa försök att med ett hemmagjort gömsle komma de skygga fåglarna närmre. Den här vinterdagen var så kall att när jag skulle äta mina smörgåsar så knastrade det mellan tänderna då mackorna hade frusit under morgonen!
Kommer också ihåg den allra första örnbild jag tog och som jag länge hade på väggen, ett litet skär på ett stort hav och på det lilla skäret fanns det två mörka klumpar. Ingen annan kunde naturligtvis se att det var två örnar men eftersom jag visste det så var jag ändå glad för bilden. Inte i min vildaste fantasi kunde jag då tänka mig att jag idag skulle sitta 20-30 meter från dessa fåglar och ännu mindre föreställa mig att kunna ta den typ av bilder som jag idag får. Skillnaden mellan min första bild och dessa är en kombination av att havsörnen blivit betydligt vanligare, chanser att få se dem har därför ökat, och att kameratekniken har utvecklats. Själv har jag förstås utvecklats som fotograf men min långa erfarenhet av örnar hjälper mig också att komma dem närmre och att veta när jag ska lyfta kameran.
Så vaknar jag till verkligheten igen, en havsörn flyger in från vänster och sätter sig i en talltopp vid sidan av myren. Den sitter där en bra stund innan den vågar sig ner till matplatsen och så fort den börjat äta fullkomligt väller det in örnar från alla håll. Det är som att de förstår att har kompisen börjat så är det ingen fara och när det är som mest räknar jag in tio stycken. Morgonen bjuder på lite soldis, lätt snöfall och många flyguppvisningar.
Bläddra bland bonusbilder:
