I Sverige finns det två arter ”äkta” vråk, ormvråk och fjällvråk. Vi har en tredje som bär på samma namn, bivråk, men den tillhör ett annat släkte. Fjällvråken är något större än ormvråken och har alltid en ljus undersida medan ormvråkens fjäderdräkt varierar från ljus till mycket mörk. Deras utbredningsområde överlappar knappt varandras, som namnet antyder så häckar fjällvråken i fjällkedjan medan ormvråken häckar i övriga Sverige. På höst och vinter kan man dock se dem i samma, företrädesvis öppna, jaktmarker i mellan- och södra Sverige. Båda är specialiserade på smågnagare men i brist på sådana kan de dock äta såväl insekter som as.
Idag har jag begett mig till ett gömsle vi har inrett i hörnet på en ängslada och min förhoppning är att jag ska locka till mig fjällvråken som vi tidigare sett i omgivningen. Till skillnad från duvhöksgömslet, som ligger i en liten glänta mitt i skogen, är det här placerat i jordbrukslandskapet. Precis sådana marker som vråkar gillar. Jag smyger mig dit i mörkret, lägger ut ben med köttrester på en vedtrave ett stycke framför ladan och fyller sen på frön i småfågelmataren innan jag stänger om mig i gömslet. Tänder vant några stearinljus, startar kaminen och sätter mig sedan att läsa i väntan på gryningen. Det blåser friskt idag, det skulle kunna göra att jag får någon extra sekund under en inflygning mot matbordet. Eller så innebär det att det inte blir något besök alls. Det lär visa sig.
När det blivit så pass ljust att jag kan se allt som händer på fältet utanför släcker jag ljusen och fäller ner gardinen från det smala fönstret som sträcker sig längs hela gömslets front. En korp flyger skrockande förbi men vågar inte närma sig maten. Det gör däremot några skator som är framme och hackar på maten. Plötsligt ser jag en vråkliknande siluett i ett träd strax bortanför matplatsen och tar upp kikaren för en närmare titt. Jodå, det är mycket riktigt en vråk men den ser väldigt mörk ut, eller är det det svaga ljuset som lurar mig? Vi sitter där ett bra tag och tittar på varandra, eller åtminstone känns det som att han också tittar på mig. Och egentligen vill jag inte att han ska komma fram riktigt ännu, helst skulle han sitta kvar där tills solen hinner gå upp. Men plötsligt bestämmer han sig och kommer svepande genom ett halvmörker som inte går att fotografera rörliga fåglar i. Han mellanlandar på en gren strax intill maten och där sitter han blick still ett tag så att jag kan ta några bilder med de långa slutartider som krävs i skumrasket. Glider sedan ner på stockarna till maten och börjar gnaga och slita bort små köttstycken som han tuggar i sig. Ser nu tydligt att det är en ormvråk. Under måltiden ljusnar det ner och mer, snart når de första solstrålarna åtminstone buskagen på andra sidan fältet så att bakgrunden i bilden delvis färgas rosa. Hela tiden varvas det aktiva ätandet av korta och misstänksamma span på omgivningen. Det blir några trevliga bilder när han tittar upp, ibland åt mitt håll och ibland åt sidan. Efter en dryg halvtimme är han tydligen mätt och flyger upp till den närliggande grenen igen för att putsa sig ett tag innan han finner för gott att dra vidare.
Jag sitter kvar hela förmiddagen och hoppas på fler matgäster. En räv passerar på fältet, förmodligen känner den doften av kött, men vågar sig inte ända fram. Snor runt i ett buskage, letar kanske efter färskare mat, innan den fortsätter utom synhåll. Några fler rovfåglar verkar inte behaga sig hit så efter lunch bryter jag upp, stänger gömslet och vandrar över ängarna i riktning mot bilen.
Bläddra bland bonusbilder:
