Det är fint vinterväder idag och jag har tagit mig ut till ett skogsområde strax nordväst om Västerås. Här har vi, ett litet gäng hängivna fågelfotografer, under hösten skapat en matning för småfåglar i ett skogsbryn. Nu har vi matat en dryg månad och fåglarna har börjat hitta hit så det är dags för mig att prova lyckan. Så här tidigt på året står solen fortfarande så lågt att strålarna inte kommer ända ner till matningen men det drygt decimetertjocka snötäcket skapar ett fint indirekt ljus på fågeln. Även bakgrunden blir lagom ljus och med mitt kraftiga teleobjektiv får jag en trevlig bokéh på bilderna, dvs en mjukt suddig och krämig bakgrund som framhäver fågeln på ett bra sätt.
Jag behöver bara sitta en liten stund innan de första mesarna kommer, först framme är de mindre skygga blåmesarna och talgoxarna. Ofta mellanlandar de på en gren i närheten innan de tar för sig av maten. Men det går fort, sällan mer än en sekund sitter de på ett och samma ställe, så det gäller att försöka hänga med i svängarna. Dettta till synes rastlösa beteendet är en ren överlevnadsstrategi, ju kortare de exponeras för omvärlden desto mindre är risken för att bli tagen av ett rovdjur. För de här små fåglarna är det nog närmast sparvhöken som är den stora faran.
Plötsligt blir jag varse om att Västmanlands landskapsfågel, tofsmesen, är på ingång. Jag spanar åt det håll jag hör den och får syn på den lilla beigea fågeln med sitt vackra huvud som är tecknat i svartvitt och som har en intensivt röd ögoniris. Den har svårt att bestämma sig för om den ska ta för sig av solroskärnorna som ger bra näring eller av margarinet som ger mycket energi som behövs kalla vinterdagar. Då hinner jag med att ta några bilder på den pigga krabaten där den sitter och tvekar.
Nu hör jag ett annat fågelläte som jag känner igen, det är stjärtmesens svirrande lockläte. De drar oftast fram i mindre flockar på fyra till åtta individer och verkar kommunicera med varandra nästan hela tiden. Och mycket riktigt, där kommer några stycken av denna fågel som på håll ser ut som en liten svartvit boll med en lång stjärt. När de kommer så här nära kan jag också se ryggens och sidornas rosa inslag liksom det gula på ögonlocken. Underbart charmiga är de i all fall.
Jag blir kvar i ett par timmar och under den tiden får jag också möjlighet att fotografera den grå talltitan med svart ”keps”, den lilla svartvita svartmesen med liten tofs på huvudet, den knubbiga nötväckan med ögonstreck, en hona av större hackspett samt herr och fru koltrast.
Bläddra bland bonusbilder på de andra fåglarna:
