Efter att ha lagt ut solrosfrön och jordnötter till småfåglarna samt en höna till duvhöken kryper jag in i gömslet vid den lilla skogsgläntan. Trots att det varit mildväder under senaste veckorna ligger tjock is på det lilla viltvattnet och ett vitt täcke på marken men all snö på träden har töat bort. Klockan har hunnit bli sju och jag börjar skymta konturerna av den lilla gläntan i skogen. Enligt kalendern ska solen gå upp strax före halv åtta idag men med höga granar öster om gläntan lär det dröja innan den lär märkas här nere så jag tar det bara lugnt ett tag. Lyssnar efter skogens bevingade invånare, hör ett gäng gråsiskor som far runt i buskarna och inne i skogen en talltita. Strax därpå hörs domherrens svaga och lite sorgsna vissling utanför liksom nötväckans lockläte. Även blåmes, nötskrika och koltrast registrerar jag innan det blir dags att rikta in kameran mot matbordet. Det gör inget om inte duvhöken kommer ännu tänker jag, det är svårt att få riktigt bra bilder på honom i det här svaga ljuset.
Istället dukar jag upp dagens första fika, det blir äggmackor med kaviar och blåbärssoppa, och betraktar uppmärksamt omgivningen. Undrar om det kommer att dyka upp något oväntat idag? Timmarna går och det är ganska stillsamt utanför, jag roar mig med att fotografera småfåglar som kivas vid den utlagda maten men sneglar samtidigt ofta på andra sidan gläntan där hönan borde locka storviltet. Klockan elva har äntligen solen kommit så högt på himlen att strålarna letar sig ner till mig, nu vore det ju perfekt om höken kom tänker jag. Solen passerar sitt högsta läge på dagen och börjar nu sjunka, det får bli ytterligare bilder på småfåglarna men jag är samtidigt försiktig med att inte röra på objektivet för mycket. Skulle höken spana från en gran intill kan den bli nervös av oväntade rörelser och bestämma sig för att leta mat på säkrare platser. Efter en sopplunch och ytterligare ett antal bilder på mesar och siskor börjar jag förtrösta, nu är snart ljuset borta och det blir nog inget hökbesök idag.
När klockan är två hör jag plötsligt en duvhök som ropar inne i skogen, nu är det bara att hålla tummarna. Men inget mer händer. En halvtimme senare hör jag honom igen från ungefär samma ställe. Varför tvekar han? Vad håller honom kvar i skogen? Fem minuter i tre, nu ligger det mesta av gläntan i skugga bara i en litet hörn dröjer sig några solstrålar kvar. Då, efter att jag tillfälligt kollat av telefonen, så sitter han plötsligt bara där. Var kom han ifrån? Spelar ingen roll, han har dessutom den goda smaken att sätta sig exakt i det sista eftermiddagsljuset när han där en sista gång spanar av gläntan efter faror. Sen flyger han ner och slår ner på hönan, plockar först frenetiskt fjädrar så att dunet yr innan han kan börja äta. Och där sitter han i en dryg timme och låter sig väl smaka. Skymningen kommer långsamt men tack vare snön på marken räcker ljuset till för fotografering hela tiden. När han efter måltiden sitter och putsar näbb och klor ser jag att krävan under halsen buktar ut betänkligt. Efter ett sådant skrovmål är han nog däst tänker jag men strax flyger han med god fart in i skogen igen.
Bläddra bland bonusbilder:
