Äntligen lite vinterväder. I förrgår kom det ett par decimeter tjockt snötäcke och igår var det strålande sol på den fina nysnön. Då var jag i skogarna runt Fläcksjön för att uppleva och fotografera naturen, lite fågel blev det men mest landskapsbilder.
Idag är det molnigt men jag har letat mig ut i skogarna kring Lillhärad strax nordväst om Västerås i hopp om att få lite bilder av fåglar i ett snölandskap. Jag pulsar genom ungskogen och över hygget tills jag kommer fram till platsen där vi matar småfåglarna. Mycket av maten har hamnat under snötäcket men jag fyller på med nya frön och sätter mig sedan att vänta på matgästerna. Det är lite meditativt att sitta så här i skogens stillhet och jag känner mig tacksam för att kunna få vara här. Men lugnet varar inte så länge, blåmesar och talgoxar som jag skrämde bort när jag kom är strax tillbaka och tar för sig av godsakerna. Samtidigt faller ett lätt snöfall och jag tar en bild på en blåmes när den sitter längst ut på en torr gren. Sen blir det lugnt igen ett tag, det händer inte så mycket förrän jag hör det omisskännliga lätet från en större hackspett som verkar vara på ingång. Hackspetten intresserar sig inte för fröna utan är mer ute efter kaloririkt fett som det finns i de stycken av talg som vi hängt ut. Både herr och fru hackspett är nu på besök, de är tecknade ganska lika men man kan skilja dem åt genom den röda fläck som hannen har i nacken och som honan saknar. Större är då skillnaden på koltrasten som därefter besöker mig, hannen är rent svart med gul näbb medan honan är helt brun, även näbben. Fast kommer man så här nära ser man att honans dräkt är vackert spräcklig och skimrar i många nyanser av brunt när ljuset faller på.
Det blir kallt att sitta still en hel förmiddag när temperaturen ligger på åtta minus även om man är klädd ordentligt, varm och energirik dryck är ovärderligt i dessa lägen. Samtidigt som jag utökar kaloriintaget med ett par mackor hör jag en domherre i närheten och snart kommer ett litet gäng av dessa härliga fåglar fram. De föredrar definitivt solrosfrön och har inget emot oskalade som de med stor frenesi skalar med sina kraftiga näbbar. Fast rent bildmässigt blir det inte så vackert när de har halva ansiktet fullt av skal så jag försöker passa på att fotografera dem när de precis landat. Ytterligare några mesar har nu hittat hit, det är den lilla pigga svartmesen som far omkring runt matningen och den något mer försynta talltitan som hellre sitter och trycker i en gran strax intill. Båda passar på att ta lite frön när de betydligt större domherrarna tillfälligt har flugit in i ungskogen bakom mig. Ännu större är nötskrikan som skränande kommer inflygande och tar plats för att fylla krävan med jordnötter. Nötter som den sedan flyger iväg och gömmer i något av sina många matförråd. Enligt en tysk forskning lär de kunna ha upp till 5000 gömställen med mat som de kan hitta tillbaka till när det annars är svårt att hitta föda. Tänk vilket minne de måste ha!
Nötväckans vissling väcker mig från mina tankar och strax ser jag den kila upp och ner på trädstammen framför mig. Den plockar gärna fyra-fem frön i näbben innan den flyger iväg och sätter sig att äta dessa på en mer skyddad plats. Jag studerar en intensivt färgad gulsparvshanne som letar frön på marken andra fåglar har tappat och hör sen en mindre flock med gråsiskor har slagit sig ner i björken till höger om mig. De kommer aldrig ner på matningen men det gör å andra sidan en släkting till dem, grönsiskan, som vilar på granens grenar efter sin måltid.
När förmiddagen är över har jag haft besök av tolv olika fågelarter varav elva av dem har låtit sig fotograferats. Nöjd men lite stel av att ha suttit still i kylan letar jag mig tillbaka till bilen och till civilisationen.
Som bonus en kavalkad av de fåglar som kom till skogsmatningen den här dagen, i den ordning de nämns i texten:
