Alla gillar vi väl våren? Jag gör det i alla fall, inte bara de längre dagarna som ger mer energi utan också att se naturen steg för steg vakna till liv igen efter vinterns dvala. För att få njuta så mycket som möjligt gäller det att vara med från början och för mig börjar våren här i Mellansverige i mitten av mars. Är man då ute och spanar kan man få uppleva de första vårfåglarna och sen kan man vecka för vecka ända fram till maj upptäcka och glädjas åt ny flyttfåglar som har återvänt.
Klockan är halv sju när jag svänger ner på grusvägen mot Lövstaparkeringen vid Askö och jag ser den allra första delen av den orangea solskivan genom skogridån på andra sidan viken. Jag stiger ur bilen, det är sex minusgrader och så där riktigt krispigt i luften. Enstaka grågäss kommer inflygande från söder när jag vandrar ut mot vassridån och jag hör en gröngöling ropa borta i skogsbrynet bakom mig. Men min fokus ligger framåt, ut mot viken, där jag hör några sångsvanar ropa. Mälaren är fortfarande frusen men det finns förmodligen en liten öppen vattenyta där bäcken rinner ut i viken, bakom det stora vassbältet längre ut. Jag ställer mig en stund på den lilla plattform som byggts för att skapa en överblick över det platta landskapet. Isen på strandängen glittrar i solen men några fåglar går inte att se även om jag nu hör ett par tranor som trumpetar längre bort.
Eftersom det är rejält kallt bestämmer jag mig för att hålla värmen genom att promenera bort till fågeltornet som ligger norr om viken. Stigen går först längs kanalen som skiljer åkrarna från den betade strandängen och efter ett tag kommer jag bort till området som kallas stenarna. Det är en liten åkerholme mitt i det öppna landskapet som är beväxt med buskar och några höga träd. Här gör jag ett kort stopp, går upp på den låga utsiktsplattformen och spanar över området. Då hör jag det, ljudet som kanske är det som jag allra mest förknippar med den tidiga våren, drillen från årets första sånglärka. Det är bara att stå still och njuta.
Min vandring fortsätter och jag passerar en buske i vars topp en gulsparv också signalerar vår genom sin sång. När jag går över nästa fält kommer plötsligt fyra sångsvanar flygande på låg höjd, nästan så att jag instinktivt hukar mig lite. Sen blir nästa stopp vid ”rastis”, ett ställe med bra utsikt över ängarna som idag dock ligger tomma så jag fortsätter hela vägen bort till tornet. När jag klättrat högst upp det har jag fin översikt över viken och det stora vasshavet som omger den. De mindre öarna strax utanför tornet där skrattmåsarna senare i vår kommer att hålla till ligger idag öde sånär som på fyra tofsvipor som står där vid iskanten och ser lite frusna ut. Snart drar flera plogar med gäss förbi, mest grågäss men ser även ett gäng kanadagäss. Njuter av en andrafrukost samtidigt som jag då och då sveper med kikaren över hela viken. Plötsligt hittar jag en varfågel. Det är ingen vanlig fågel men när den finns i området brukar den vara lätt att upptäcka eftersom den har som vana att sitta högst upp i toppen på en buske i det öppna landskapet den trivs bäst i. Idag är inget undantag, den sitter i en videbuske ganska långt ut i vassområdet. Spanar väl efter någon lämplig frukost, den klassas inte som en rovfågel men kan ta mindre sorkar som råkar komma i dess närhet. Om den är mätt så spetsar den sorken på en gren för kommande måltider.
När jag vandrar tillbaka mot parkeringen så känner jag att solen faktiskt värmer rätt skönt och det tycker nog sånglärkorna också. Jag räknar till fem stycken som nu sjunger för full hals där de hänger som små änglar högt upp mot den blå himmelen.
Lyssna på sånglärkan och bläddra bland bonusbilder på de första vårfåglarna:
