Järven är det minsta av våra fyra stora rovdjur och är samtidigt den sämsta jägaren av dem. Därför livnär den sig mycket på kadaver som de andra stora har lämnat efter sig. I vargland blir det därför ofta älgkött och i norr där lodjuret finns blir det ren. Järven är en samlare som, när det finns tillgång, gärna gömmer mat för sämre tider. Har därför fått det felaktiga ryktet att roffa åt sig mer än den orkar äta. En gång i tiden fanns järven i hela vårt land men under den stora förföljelsen mot alla rovdjur på artonhundratalet var det bara i fjällkedjan den inte utrotade. Nu håller den på att ta igen förlorad mark och finns i skogslandskap ner till Värmland och Dalarna.
Sälen i slutet av mars. Efter att ha satt på mig ryggsäcken så spänner jag på mig fjällskidorna och glider lite försiktigt ut på den hårda skarsnön. Det är brant genom skogen när jag ska ta mig ner i dalgången. När jag där passerar ån känner jag att jag måste stanna till. Här är det bedövande vackert i dagens solsken. Följer en kryssade led på andra sidan och snart bär det uppåt. Det är inledningsvis en gles tallskog men övergår till en tät granskog när jag kommer upp mellan två höga fjäll. Stannar till och lyssnar, här lär det finnas tretåig hackspett. Men det är tyst idag i skogen, hittar visserligen en gammal gran med ett misstänkt hackspetthål en bit upp på stammen men inga fåglar syns till.
Där leden delar sig tar jag höger upp mot Lägerdalsfjället och nu börjar det bli rejäl stigning. Jag får stanna med jämna mellanrum och pusta, flåset är inte riktigt vad det har varit. Nu blir det glesare mellan granarna och rätt vad det är så är jag uppe i fjällbjörksskogen. Vänder mig om och beundrar den imponerande dalgången bakom mig och i fonden syns både Östra och Västra Kalven liksom Storfjället. Nu är jag förbi de brantaste partierna och rätt vad det är ser jag stenröset som markerar toppen av fjället. När jag kommer fram till det ser jag en lega där en ripa har tillbringat natten, jag ser den mjuka rundningen efter ripans kropp och gott om spillning i botten av gropen.
Här sätter jag mig och tar av mig ryggsäcken. Det har dykt upp lite moln på himlen men när solen belyser de omgivande fjällen är det magiskt. Det är bara att njuta, både av utsikten och av fikat.
För att inte tvingas ploga nerför den branta leden utan istället få full nytta av alla de höjdmeter jag kämpat mig uppför åker jag i en vid cirkel nedför fjället. Jag stannar till vid en av bergets kammar, precis innan berget plötsligt blir tvärbrant, och beundrar den fina dalgången upp mot Närfjället med sina böljande partier med rejäla snöhäng. När jag så fortsätter korsar jag plötsligt en spårlöpa där tassarna avtryck är närmare 15 centimeter långa. Ett stort djur kan man tro men jag känner genast igen järvens karakteristiska spår med fem kloförsedda tår framåt och med ett tydligt hälavtryck. Spåret är alldeles färskt. Eftersom det snöande i natt kan det max vara ett par timmar gammalt. Jag tar upp kikaren och spanar av fjället dit spåren fortsätter men kan inte se något djur. Men häftigt är det ändå att tänka sig att här passerade alldeles nyligen en livs levande järv.
Bläddra bland bonusbilder:
