Försommarkvällen är ljum när jag paddlar ut på sjön men det blåser ordentligt och gör det svårt att hålla upp kanoten mot vinden. Det gungar rejält men jag har utrustning packad i vattentäta säckar utifall. Jag styr mot norra änden av sjön där ån rinner ut. Här har de översvämmade maderna skapat en stor våtmark med mycket vegetation och här och var små laguner av blankvatten. Ån bildar en kanal i detta område och när jag kommit in i denna blir det lugnare och jag kommer torrskodd fram till det flytande gömslet som nu är förtöjt mitt i deltaområdet.
Förankrar kanoten och döljer den med ett kamouflagenät innan jag klättrar in i ”kajutan”. Monterar upp kameran och tar sedan en kvällsfika medan jag väntar på att fåglarna utanför ska hinna glömma bort att jag är där. På andra sidan ån finns en koloni med den vackra men i Sverige ovanliga svarttärnan. Denna art kräver sanka strandängar för att trivas och framgångsrikt kunna häcka. Några gamla störar, eller stängselstolpar, sticker upp ur vattnet utanför gömslet och är uppskattade viloplatser för tärnorna mellan jakterna. Det gör att jag på nära håll kan studera och fotografera dessa skönheter i det fina kvällsljuset.
Klockan har blivit tio och för mörkt att använda kameran, då övergår jag till att bara lyssna på kvällskonserten. Småfläckig sumphöna, vattenrall och rördrom, tre fåglar som nästan alltid håller sig dolda i våtmarksvegetationen, bidrar med sina olika stämmor och jag hör även rörsångare och enkelbeckasin. Kryper ner i sovsäcken och fortsätter att lyssna på nattens röster medan gömslet gungar mig till sömns.
Klockan tre går larmet i mobilen och jag lämnar gärna min bädd bestående av ett tunt liggunderlag direkt på durkens stumma plankor. Den, jämfört med min vanliga säng, något fastare bädden känns i kroppen och jag behöver mjuka upp mig innan jag kan åstadkomma någonting. Tärnornas tjatter och måsarnas skrän hörs redan så jag spanar försiktigt av omgivningen. Vinden har mojnat under natten och det ligger en morgondimman över våtmarken som skapar en trolsk stämning. Det är en dryg halvtimme innan solen visar sig men jag ser en tärna sittande på en låg stör som knappt sticker upp ur bladvassen. Trots dåligt ljus och visst avstånd blir det en läcker bild på fågeln i dimman.
Svarttärnan livnär sig på framförallt på sländor och andra typer av insekter som det normalt finns i överflöd av i den här typen av våtmark. Dock har våren varit sen detta år och det är fortfarande ont om mindre flygfän men i brist på detta tar de småfisk. På en stör framför gömslet sitter nästan hela tiden en svarttärna, där blir den med jämna mellanrum serverad mat av en annan tärna. Jag undrar hur det kommer sig. Varför jagar den inte själv? Om det varit ett bo hade det inte varit konstigt. Men varför ligger inte en av dem på bo vid den här tiden? Kanske en spolierad häckning? Eller är det en fjolårsunge som blir fortsatt ”curlad” av sin förälder?
Två andra tärnor verkar ha fattat tycke för en och samma stör en bit bort till höger. När den ena har satt sig där kommer strax den andra och jagar bort den. Lite längre bort i deltat finns det en skrattmåskoloni. Ibland blir det ett himla larm när alla måsarna samtidigt går till väders. De flesta gångerna är det en brun kärrhök, patrullerande våtmarken på jakt efter mat, som kommit för nära. Främst är det vattensorkar kärrhöken är ute efter men en måsunge på vift skulle den säkert inte rata. I kolonin med flera hundra vuxna måsar kan dock ungarna känna sig säkra. Våtmarken är också hem åt olika änder, gräsand, skedand och snatterand ser jag. En kniphona med fyra små dunungar simmar förbi och på lite håll ser jag skäggdoppingar och sothöns.
Plötsligt hör jag ett jätteplask precis utanför. Tänk om det är uttern som vi ser här ibland? Spanar försiktigt ut bakom det kamofärgade draperiet. Så kommer ännu ett plask och jag ser kroppen av en stor gädda i vattenbrynet. Han lever nog farligt här, både fiskgjusen och havsörnen är på jakt efter fiskar som simmar nära ytan. Klockan är halv nio när jag ser ett mörkt sammanhållet molntäcke på himlen närma sig från söder. Eftersom jag kört slut på även reservbatteriet till kameran känns det lagom att plocka ihop. Stuvar ner utrustningen i kanoten och paddlar med lugna tag tillbaka till udden. Under promenaden till bilen gläds jag åt en rosenfink som sitter i buskridån längs bäcken och visslar sin karakteristiska strof, ”nice-to-meet-yooouu”.
Lyssna till svarttärnan (även sothöna) och bläddra bland bonusbilder:
