v22 – Skärgårdsmorgon

Det är fortfarande mörkt när jag paddlar österut. Men den röda strimman ovan horisonten speglar sig i det blanka vattnet. Det är en häftig och trolsk stämning i den tidiga morgonen. Strax framme vid ön där jag igår kväll monterade upp ett enkelt gömsle. Drar upp kajaken i viken bortanför så att de fåglar jag hoppas komma nära inte oroas. Smyger över till gömslet och glider in utan att störa mer än de närmaste fiskmåsarna. Väl på plats sätter jag mig och upplever med alla mina sinnen nu morgonen som gryr. Näktergalen är vanlig i denna skärgård och dess starka sång har följt mig hela vägen men nu gal också en morgontidig gök i väster.

Det tar ett tag innan det är lönt att plocka fram kameran så jag börjar med att spana av området med kikaren. På den lugna vattenytan är det lätt att urskilja vikens änder men jag hör också de vitkindade gässens kacklande och storskrakens knorrande som dock än så länge utom synhåll från min position. Så är det också med öns alla småfåglar som nu vaknat, det är den vackra sången man får njuta av.

Först ut att komma förbi utanför gömslet när det blivit tillräckligt ljust för att använda kameran är en storskrakhona med sina åtta små ungar. Några av dem hoppar upp och sätter sig på mammas rygg medan övriga paddlar på för allt vad de är värda för att hinna med. Så lugnar sig honan och dunungarna sprider ut sig runt henne och plockar i sjögräset efter något att äta. När de simmat vidare blir det stilla ett tag men så kommer fyra strandskator högljutt flygande. De landar på stenarna som ligger på grunt vatten till höger om mig. Könen är lika tecknade så det går inte att se vad som är honor och hannar men två av dem verkar vara väldigt osams och råkar ofta slagsmål där de slår varandra med vingarna och rycker fjädrar på varandra. Förmodligen två hannar kan man tänka sig. Ibland hoppar de ner i vattnet och letar efter mat på botten. Då har de nytta av sina långa ben, när vattnet når dem till magen ser det nästan ut som att de simmar. Strandskatorna flyger lite fram och tillbaka över viken, ibland är de på andra sidan och ibland bakom mig då jag bara hör dem. En annan vadare som jag hört under morgonen, en rödbena, slår sig plötsligt ner på yttersta stenen och stämmer där upp sitt klagande läte.

Efter en stund utan fåglar i närheten ser jag en familj vitkindade gäss som simmar över viken rakt mot mig. Två vuxna fåglar med två små dunungar. De verkar inte tycka att mitt gömsle är något skrämmande för de stannar i strandkanten bara några meter från mig, så nära att det inte går att ta några bilder med det objektiv som sitter på kameran. De vuxna fåglarna tvättar sig genom att doppa ner huvudet och sen låta vattnet rinna ner över kroppen. Man ser tydligt hur talesättet ”att hälla vatten på en gås” kommit till, de stora vattendropparna rinner liksom ovanpå fjädrarna och ner i vattnet igen. Ungarna simmar i det grunda vattnet, leker mest med varandra och plockar ibland i vattnet efter någon matbit. Efter ett tag går de de allesammans upp från stranden, upp på gräsängen och passerar precis utanför gömslet. Så nära att jag kunnat sträcka ut handen och klappa dem.

Lyssna på strandskatans läte och bläddra bland bonusbilderna: