Med julgröten avklarad spänner vi på oss skidorna och påbörjar färden upp mot fjället. Det är gnistrande klart, minus tolv grader och näst intill vindstilla, med andra ord helt perfekta förhållanden. Med några decimeter ny snö sen sist finns inga spår kvar utan det blir till att pulsande göra nya. Snön är fluffigt mjuk och gnistrar som om det var fullt med kristaller i den. Eftersom det mestadels går uppför blir vi snart andfådda, då är det bra att kunna skylla på de tätt återkommande fotomöjligheterna för att kunna ta en paus och vila emellanåt. Å andra sidan besväras vi inte av kylan eftersom vi snabbt får upp den inre värmen.
När vi passerat den glesa skogen kommer vi upp på fjällheden. Utspridda står enstaka låga träd som är insvepta i ett vitt pansarlager, skulpterade av en kombination av snö och vind. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på nästa höjd och där uppe når den lågt stående solens strålar oss. Här gör vi en kortare paus och beundrar 360-gradersvyn. Vi hittar ett skidspår, förmodligen från igår, som vi följer över platån bort till ett vindskydd. Där lockar kryssleden upp mot Östfjällets topp och ännu en strålande utsikt. Konstaterar när vi står där uppe att vädret är lika klart så långt vi kan se. Det vita Trysilfjället, som ligger en bit in i Norge, syns tydligt mot en blå bakgrund.
En skön utförslöpa för oss ner i dalen och vi följer där den glesa raden av fjällbjörkar som markerar var bäcken går som avvattnar myren ovanför. Under vår utflykt har vi hittills inte stött på en enda levande varelse men när vi nu åter korsar en populär led ser vi ett par skidåkare som förmodligen också njuter av dagen. Vi kommer fram till en mindre ravin där vi noterar spår efter både hare och ripa men ser ingen av dem. Om de inte födosöker ligger de säkert djupt nerbäddad i snön som isolerar mot den stränga kylan.
Följ med till toppen genom bonusbilderna:
