Spår efter ripa hittar jag varje gång jag är på vinterfjället. Ser nedslagsmärket där de landat i snön, hur de sicksackat mellan björkgrenar som sticker upp ur snön för föda och även den plats där vingpennornas märken i snön visar var de lättat och flugit vidare. Att få syn på en ripa är däremot svårare. När någon närmar sig en ripa ligger de absolut blickstill och förlitar sig i det längsta på sitt kamouflage. Men om man kommer innanför deras ”comfort zone” exploderar plötsligt snön de tryckt i när de hastigt tar till vingarna och snabbt försvinner iväg. Det är därför mest ryggarna man ser på dessa fåglar.
Idag är det mulet och tidvis snöfall. Jag är ute på tomten och rör mig mycket mellan stugan och vedboden. Plötsligt får jag se en ripa som sitter på vägen bara tjugo meter bort. Förmodligen har den sett mig hela tiden och insett att jag aldrig var på väg mot den och därför inget hot. Nästa gång jag kommer ut från stugan har jag kameran med mig. Men jag går först som jag gjort tidigare, mot vedboden, för att se om den fortfarande tolererar min närvaro. Jo då, den sitter lugnt kvar och pickar i gruset som snöplogen blottlade i morse. Kanske för att bättra på matsmältningen som tjädrar oftast gör. Jag vänder och går tillbaka mot huset men lite snett så att jag kommer lite närmare fågeln. Ripan tittar vaksamt mot mig men låter mig avancera framåt. Jag har nu kommit så pass nära att jag kan börja ta lite bilder. Jag förflyttar mig ytterligare i sidled för att få en renare bakgrund och hamnar till slut i meterdjup snö. Ripan tittar sig omkring ett tag och låter mig ta några bilder innan den plötsligt tar till vingarna och flyger bort. I det mulna vädret blir bilderna väldigt mjuka, ser nästan softade ut, men på den nästan helvita fågeln är det en klar fördel.
Bläddra bland bonusbilderna:
