På tillfälligt besök i Blekinge där jag växte upp. Tillbringar visserligen numera stor del av sommaren här men är sällan nere på vintern. Så nu när omständigheterna har fört mig hit står självklart en kustvandring på agendan. Efter gårdagens blåst och snöblandat regn har vädret slagit om helt till idag. Soligt, någon minusgrad och svag nordlig vind bådar gott när vi sätter oss i bilen och styr mot Gö, en stor halvö utanför Ronneby.
Stiger ur bilen på parkeringen vid naturreservatet Lindö Udde. En härligt frisk luft, tunt snötäcke på marken och en krispigt klar sikt väcker många trevliga minnen från vintrarna här nere. Stigen vi vandrar på för oss genom en lövskog som domineras av ek och björk men här finns även asp och bok. Allt är förstås avlövat så här års, bara enstaka murgröna som behåller sina blad på vintern ger lite färg till den annars gråbruna skogen. Här är det naturligtvis fullt med fågelsång på våren tänker jag men idag hörs bara en trut på avstånd. Skogen blir glesare när vi närmar oss stranden på uddens sydligaste del. Väl ute på den smala remsan öppen mark innanför stranden blir synen nästan överväldigande. Här utanför finns ingen skärgård, istället öppnar sig det till synes oändliga och idag koboltblåa havet i en 180-graders vy framför oss. Det är det här man längtar till mulna och disigt dagar i inlandet.
Ett dussin knölsvanar simmar längs strandkanten och när jag i kikaren följer horisontlinjen mellan havet och den tillika blåa himlen ser jag fler sjöfåglar. Först ett gäng knipor och sen hittar jag, lite längre ut, en flock med den vackra alfågeln. Några skarvar sitter på en stor och märklig, nästan fyrkantig, sten som ligger någon kilometer ut i havet. Funderar på om jag hört någon lokal berättelse om hur en forntida jätte placerat den där, den ser ju verkligen utslängd ut. Vi följer stranden tillbaka och beundrar en fin strandäng som förmodligen betas under sommaren men som nu bitvis täcks av snö och is. Dags att åka över till den andra sidan av Gö.
Västligaste udden heter Gökalv och vi hittar en stig som följer stranden söderut. Ängar och partier med klipphällar avlöser varandra, hela tiden med pampiga ekar och vackra vikar i blickfånget. I strandkanten har drivor med tång bildats vars doft förstärker havskänslan. Tar tillfället i akt och försöker föreviga känslan med ett antal bilder innan vi återvänder.
På hemväg mot Karlshamn tar vi ett tredje och sista stopp i Matvik. Här ger skärgården utanför skydd åt vikarna och mängder med sjöfågel ligger där. Stora flockar av grågäss, sothöns och vigg men även storskrake och gräsänder syns simmande. Så här mycket fågel borde locka till sig havsörn tänker jag och riktar kikaren lite längre ut, och lite högre upp. Behöver inte spana länge innan jag hittar en örn som med kraftiga vingslag är på väg in mot land. Har väl varit ute över skärgården och letat något lämpligt byte. När jag följer dess flykt över en av de närmaste öarna får jag samtidigt in en siluett av en sittande havsörn i nedre kanten av kikarfältet. Fullt synlig i toppen av öns högsta gran har den hittills undgått mig. Betraktar örnen där den sitter helt stilla och bevakar viken mellan oss. Häftigt. Vrider så kikaren några grader söderut, mot gattet till nästa ö. Här har man en liten vy över den stora fjärden utanför. Och minsann, där ute svävar ytterligare två havsörnar. Mäktigt är det att se havsörn i sin rätta miljö.
Bläddra bland fler bilder på havsörnen jag dock fotograferade några dagar tidigare
Som bonus några miljöbilder från dagen:
