v11 – Tidigt orrspel

Det har nästan blivit mörkt när jag parkerar i slutet på skogsvägen. Dagen har bjudit på flera plusgrader men det är nu under noll och det lätta regnet har övergått i snöfall. Myren kändes förra veckan bottenfrusen men har tinat snabbare än jag trott och jag välsignar de vattentäta kängorna när jag tar mig till kojan. Lastar in utrustningen och startar kaminen innan jag tar mig ut på orrarnas myr.

Jag har med mig ett liggömsle, ett mikroskopiskt enmanstält ungefär, som ska testas för första gången. Vitsen är att hamna på samma nivå som orrarna och då få mer spännande bilder. I mörkret är det lite svårt att lokalisera sig på myren så jag får chansa lite när jag väljer plats. Vill inte hamna mitt i morgonens spel utan helst så att jag har det i medljus. Här ute ligger isen fortfarande tjock men har blivit porösare av dagsmejan. Med gömslet direkt på isen känns risken stor att jag kommer att tillbringa morgonen i smältvatten. Återvänder därför till kojan och letar på lite brädor som jag kånkar ut. De får fungera som en trall jag ställer gömslet över och förankrar sen allt genom att spika fast tältpinnarna i isen. En sista runda till kojan för att hämta liggunderlag, kamerastativet och annat som kan få vara på plats under natten.

Åter till kojan där jag startar upp gasolköket och gör mig lite kvällskaffe som belöning för allt slit. Efter pausen bär det ut igen. Letar mig genom en gles tallskog fram till den stora myren åt norr. Det har nu klarnat upp och stjärnhimlen är magnifik här där inget ljus från några städer stör. Att vara själv långt ute i skogen mitt i natten gör mig aldrig orolig, att befinna sig här ute i tystnaden skapar bara en häftig känsla. Det tar ett tag innan jag ser de första gröna slöjorna i norr som strax växer sig större och sen börjar vandra åt vänster. Norrsken. Mäktigt. Först bara njuter jag av det fantastiska skådespelet men sätter sen upp kameran och tar några bilder. Så tvingar kylan mig tillbaka till kojan där jag tänder ett par stearinljus och gör iordning morgonens packning. Nu har temperaturen kommit upp i 15 grader här inne, dags att stänga av kaminen och krypa ner i sovsäcken.

Telefonens larm väcker mig klockan fyra. Det känns rätt svalt utanför säcken men jag masar mig upp. Kollar termometern. Plus två grader inne och sju grader kallt utanför. Brrr. Värmer en termos vatten, på med dunjacka, ryggsäck, pannlampa och sen ut. Fortfarande svart och jag går försiktigt på isen ut över myren. Lite panik när jag först inte ser gömslet men hittar det strax. Det blir nästan fullt när jag lastat in allt men lyckas åla mig in och får krypa ner i sovsäcken innan jag stänger gömslet. Inte mycket svängutrymme och det gäller att vara välorganiserad. När jag fått allt på plats lägger jag mig på rygg för att lyssna in morgonen, att med hörseln identifiera de ljud som startar dagen. Först är det helt tyst men då skärps också hörseln. Så hör jag ett par sångsvanar som flyger över. Stilla igen. Nästa ljud är ett svagt kackel från några grågäss på håll. Vingljudet från en flygande knölsvan urskiljer jag sen. Plötsligt en trumvirvel från en hackspett. Vilken? Svaret kommer omgående när den klagande visslingen från en revirhävdande gråspett ljuder över nejden. Häftigt.

Så orrarnas bubblande läte på håll. Kikar försiktigt ut. Det har börjat ljusna men ser inga orrar. Klockan är sex när ett antal orrar landar på myren med kraftiga vingslag. Men bakom mig. Typiskt. Jag hör att de spelar där men kommer inte åt att se dem. Så kraftigt vingfladder när förmodligen hela flocken lättar. Något har skrämt dem. En rovfågel? Bubblet startar igen på håll och nu kan jag se att de sitter i tallarna i utkanten av myren. Bara att hoppas på att de kommer tillbaka. Och det gör de. Kvart i sju väller ett tjugotal tuppar in på arenan igen. Den här gången synliga för mig. De flesta till vänster men några tuppar har landat rakt framför mig. Nu har solen nått ovanför trädtopparna och belyser scenen med ett varmt ljus. Två tuppar munhuggs medan andra spelar för sig själva. Till höger om mig går en ensam yngre tupp och spelar mot en inbillad kombattant. Ser lite lustigt ut. Jag passar på att ta lite bilder på spelet och de olika tupparna. Så plötsligt lättar unisont hela flocken igen. Ser inte anledningen men de återvänder till träden där de förmodligen känner sig säkrare. Bubblandet avtar så småningom i styrka och sen är det tyst igen. Väntar en god stund men spelet verkar vara över för idag. Så här tidigt på säsongen är hormonerna och adrenalinet ännu inte på topp så uppvisningen blev kort. Tacksam ändå för upplevelsen kravlar jag mig ur min kokong, plockar ihop mina prylar och återvänder till kojan för en frukost.