Idag har jag åkt till Ekeby våtmark utanför Eskilstuna. En vattenpark med ett antal dammar varigenom vattnet långsamt flödar och då renas från näringsämnen innan det rinner ut i Mälaren. Eftersom åtminstone delar av dammarna sällan fryser även under kallaste vintern lockar den en del fågel så här års. Jag gillar egentligen bäst mer vildmarkspräglad natur men för fotograferandet har det ändå sina fördelar att ibland besöka områden lite närmare civilisationen.
Med några minusgrader och en hård nordvästan är det riktigt kallt när jag stiger ur bilen på parkeringen. Jag börjar därför med en rekognosceringstur runt området. I de första dammarna simmar många gräsänder, en stor flock vigg och ett antal grågäss. När jag kommer lite längre bort och får överblick över de bortre delarna hittar jag några salskrakar. Denna svartvita and är enligt Linné vår vackraste och jag kan bara hålla med. De är dock lite försiktiga så jag får nöja mig att titta på dem på håll. Mina ögon tåras av att använda kikaren mot den starka vinden så det är skönt när jag vänder åter och får spana åt andra hållet. Räknar då in flera storskrakar, ett antal knipor och några storskarv innan jag betat av alla dammarna.
Känner att jag måste få vila lite från vinden så jag tar mig till fågeltornet i mitten av området. Där uppe sätter jag mig mot en vägg och får då både lä och kan njuta av den uppgående solens strålar som nu värmer en aning. Värmer gör också teet från termosen som jag nu korkar upp till frukosten. Den smakar alltid bäst i det fria.
Är nu redo för en ny runda och återvänder till första dammen. När jag spanar av gräsandsflocken, som nu tagit sig upp på dammens ena vall, hittar jag en fågel som är helt avvikande från de andra. Det är en bläsand, en hanne, som även om namnen är lika så är dess fjäderdräkt helt olik gräsandens. Varför han slagit följe med den här flocken är en gåta. Kanske han fått för sig att han är en gräsand eller möjligen har han blivit förälskad i en gräsandshona. Hur som helst är det en vacker fågel så jag närmar mig flocken försiktigt, hukande för att inte verka så stor och skräckinjagande. Sätter mig ner bredvid en kraftig buske som ger skön lä från vinden och testar fotovinkeln. Nu befinner sig bläsanden sig mitt i flocken och det blir en väldigt rörigt komposition. Istället bidar jag min tid och får efter ett tag min belöning när alla gräsänder drar vidare och lämnar mitt tilltänkta fotoobjekt ensam på gräsvallen framför dammen. Tar några bilder men känner att jag fortfarande tittar ner på fågeln. Provar därför att lägga mig raklång på gräset för att komma i samma nivå som fågeln. Då känns det som att resultatet blir bättre och jag bränner av ett antal bilder där den först vilar och sen när den går omkring att letar mat i gräset. Kanske hittar den några frön men förmodligen inte tillräckligt eftersom den strax glider ner i vattnet och simmar ut i dammen. Jag tackar för mig och känner mig väldigt nöjd med morgonen.
Bläddra bland bonusbilderna:
