Under mitt första besök hos orrarna för knappt tre veckor sedan blev spelet kortvarigt. Det sporrade dock till fler försök och därför ligger jag nu här igen i mörkret på myren. I mitt lilla gömsle och lyssnar på, ingenting. Jo förresten, på tystnaden. Efter en mycket mild januari och februari blev det i mars plötsligt kallt igen. Och det är det fortfarande. Femton minusgrader var det när jag la mig här klockan halv fem och inte lär det bli varmare förrän solen kommit upp. Men jag är ordentligt påpälsad så jag fryser inte. Blev lite kall om händerna då jag fick arbeta utan handskar när allt skulle komma på plats men efter en stund med dem i sovsäcken är de varma igen. Så det är bara att vänta. På gryningen och orrarna.
Det har snöat lite i veckan som gått men när jag satte upp gömslet igår kväll kunde jag konstatera att det mesta verkar ha blåst bort från spelplatsen. Nu när gryningsljuset är här ser jag dock att nattens kyla har klätt hela myren i ett vackert täcke av kraftig rimfrost. Det kan bli fin miljö på bilderna om jag får in någon tupp i kameran, gärna i motljus. Knappt har jag tänkt tanken förrän en ström av orrar så väller in på arenan. De kommer inflygande österifrån på låg höjd, ungefär som en division J29 Tunnan på attackuppdrag. De landar på myren och jag vänder på mig för att se lite bättre. Men något skrämmer dem och alla flyger iväg och sätter sig i tallarna söder om myren. Ny väntan. Som dock inte blir så långvarig. Efter bara tio minuter landar de åter framför och till höger om mig. Utspridda över myren i par eller ensamma fåglar men också några mindre grupper. Totalt räknar jag till cirka trettio tuppar. De fäller upp sina vackra vita stjärtplymer och spelar för sina tilltänkta honor. Inbillade sådana ska man kanske säga då jag inte sett skymten av några hönor ännu så länge. Två och två står tupparna mot varandra och munhuggs, ibland ryker de ihop med smattrande vingar. De ensamma går mest och bubblar, ibland sträcker de på sig och utstöter ett nästan obeskrivligt ”pyschande” läte.
Gluggen på min högra sida vetter åt öster och den uppgående solen. Några tuppar håller till där så jag placerar långsamt kameran på marken åt deras håll, lägger mig så platt jag kan för att se något i sökaren och tar några bilder när jag lyckats fokusera på dem. Med den glittrande rimfrosten i förgrunden och myrtallarna i bakgrunden. Plötsligt upptäcker jag att en tupp vandrat fram till mitt gömsle och slagit sig ner bara ett par meter framför mig. Vågar knappt röra mig. Han tycks inte se mig eller mitt gömsle som någon fara och försiktigt tar jag några närbilder på hans blåskimrande dräkt. Han vandrar så småningom vidare och ger mig möjlighet att fotografera ett par andra tuppar som spelar mot varandra. Fortfarande från samma låga perspektiv men i lite mer medljus den här gången.
I en och en halv timme spelar orrarna för mig den här morgonen innan de flyger iväg. Inte så långt dock för jag hör deras bubblande läte och förstår att de sitter i träden runt myren. Och jag ligger kvar för att inte röja att gömslet gömmer en människa. Till slut blir det dock tyst och jag kan krypa ut och sträcka på benen. Med solens hjälp har det nu blivit betydligt varmare, kanske bara ett par minusgrader. Jag plockar ihop utrustningen och drar mig bort till kojan för en frukost i solskenet mot söderväggen.
Lyssna på orrspelet och bläddra bland bonusbilderna:
