v15 – Den vita som dyker

Vi har alla våra favoriter. Vi som gillar att titta på fågel har naturligtvis favoriter bland våra bevingade vänner. Efter ett fint möte med en vacker eller säregen fågel utökas listan och topp-tio förändras därför genom åren. En and som dock legat mig varmt om hjärtat genom hela livet är salskraken. Den grafiskt tecknade hannen är väldigt vacker och att den både är skygg och relativt sällsynt bidra också till att ge den ett glamoröst skimmer. Den häckar i norra Europa, hos oss vid små klara sjöar och stilla vattendrag i Lappland, men övervintrar i isfria sjöar och längs kusterna i södra Sverige. Runt 1970 såg jag mina första salskrakar i blekingska vintervikar. Boende i Västmanland hittar jag den i Asköviken, eller i någon av sjöarna längs Svartån, under den tidiga våren då den rastar här på väg norrut. Dess latinska namn betyder, fritt översatt, den vita som dyker.

Hittills har jag aldrig lyckats att fotografera den men idag är jag på väg till en plats där det lär hålla till en salskrake som verkar vara rimlig att komma tillräckligt nära. Längs åarna som rinner ut i Mälaren finns både små och större fördämningar och vid de dammar som bildas ovan dessa trivs många änder. Dagens mål är en sådan damm och där är jag, min vana trogen, på plats till morgonljuset. Parkerar därför i soluppgången och plockar ut kamerautrustningen. I det inledningsvis svaga ljuset behövs ett ordentligt stativ som jag också tar med mig. Mitt i strömfåran ligger en ö och jag tar mig ut på den mindre bro som leder dit men stannar på bron där jag har bra översikt. Strax uppströms bron ligger en låg fördämningsvall, tvärs fåran, som skapar en bred fors. I forsen håller två strömstarar till, ömsom sitter de på mindre stenar i forsen och ömsom dyker de ner i det strömmande vattnet. I det blankvatten som bildas ovan fördämningen ligger några änder. I kikaren hittar jag snart salskraken, en hanne, som simmar tillsammans med en mindre flock knipor. Den verkar ha fattat tycke för en kniphona även om kärleken inte riktigt tycks vara besvarad, knipan jagar gång på gång bort den när den blir alltför närgången. Som art har salskraken inga nära släktingar, inte i Europa i alla fall. Den är inte särskilt nära släkt med våra andra skrakar, som man trodde när man namngav den, utan faktiskt närmare släkt med just knipan. Sällsynt händer det att dessa två arter parar sig och avkomman kallas då knipskrake. Liksom övriga hybrider i djurvärlden blir den dock inte fortplantningsduglig.

Jag återvänder till brofästet och letar mig upp längs stranden tills jag hittar en lämplig sittsten nedanför fördämningen. Där hissar jag upp stativet så att kameran kommer att hamna på en nivå som ligger någon decimeter över dammens yta. Förutom att bilderna kommer att tas kommer på de simmande ändernas nivå skapas också en härlig effekt av vattenspegeln i förgrunden. Jag väntar tålmodigt på att änderna ska återvända till vattnet ovanför fördämningsvallen men det går trögt. Så ser jag salskraken på väldig långt håll, nästan på andra sidan dammen. Skruvar på mitt längsta teleobjektiv och provar att ta några bilder. Inga skarpa närbilder men tycker att det blir en fin stämning i bilden med den låga bildvinkeln och det svaga ljuset där den solbelysta skraken lyser som en lampa. Sitter kvar ett tag och förevigar några storskrakar som simmar på lite närmre håll. Men min salskrake fortfarande lyser med sin frånvaro.

Jag ger upp min plats vid forsen och tar mig ut på ön i hopp om lite bättre tur här ute. Strax uppströms fördämningen erbjuder ett träd vid stranden lite insynsskydd och där lägger jag mig raklång för att minska risken att skrämma fåglarna. Och det verkar fungera, nu kommer knipgänget tillbaka med salskraken i hälarna. Inte helt nära mig vågar de sig men tillräckligt för att få lite mer detaljrika bilder. Både på kniporna och på salskraken. När jag kan studera dem så här på lite närmre håll slår det mig att den vanligtvis skygga salskraken verkar ha övertagit sitt nya umgänges ”comfort zone”. Han vågar alltså simma ungefär lika nära mig som kniporna gör. Mycket intressant. När jag nöjd med fotosessionen vandrar mot bilen undrar jag om han kommer att lyckas i sina uppvaktningsförsök och om det i så fall kommer att bli några knipskrakar. Eller om han ger upp och letar upp en hona bland sina egna fränder. Framtiden får väl utvisa det.