Så här års har blåhakarna som häckar i de norska och svenska fjällen påbörjat färden mot sina vinterkvarter. De har en lång resa framför sig och behöver lägga på hullet för att orka med den. Då mellanlandar de på ställen där det finns gott om mat för att äta upp sig. Ett sådant ställe är Asköviken strax söder om Västerås. Speciellt i år när det regnat så mycket är ängarna översvämmade och därför gott om myggor som blåhakarna gillar.
Tranorna hälsar mig välkommen med sina trumpetstötar när jag kommer ut till viken strax före soluppgången. Några mindre flockar med gäss lättar från viken och på stigen framför mig hoppar några sävsparvar. Annars är det ganska stillsamt på fågelfronten. Jag vandrar långsamt mot vikens allmänna gömsle samtidigt som jag spanar av ängarna. En gråhäger flyger över vassen och långt borta i skogskanten hör jag en spillkråka. Längs med spången växer vegetationen frodig och allt är fortfarande väldigt grönt. Väl i gömslet konstaterar jag att inga fåglar är synliga från gluggarna. Ställer mig därför utanför i solen och njuter av den fina miljön.
Lämnar den grusade gången för att ta mig bort till stället som kallas ”Stenarna ”, en fin utsiktsplats jag ofta tar mig till för att fika. Mina kängor blir snart blöta av gräsets kraftiga dagg och när första bäcken är passerad finner jag att fortsättningen på stigen ligger under vatten. Tar mig istället upp på en vall som går parallellt med leden och kan någorlunda torrskodd ta mig fram till bron över den stora Asköbäcken. Men sen är det stopp, vattnet ser ut att vara knädjupt framöver och hela ängen ner mot viken ligger under vatten. Det är bara till att vända. Promenaden är på intet sätt bortkastad ändå, längs vallen finns ett dike med mindre vassruggar där diverse småfåglar håller till och då sträckan samtidigt är relativt myggfri njuter jag extra av den.
Tillbaka till Lövsta börjar jag spana av buskarna lite mer ordentligt. Hittar mest sävsparvar och blåmesar men hör snart ett annat läte som jag misstänker tillhör en blåhake. Försiktigt tar jag mig ut på ängen och kollar av alla staket som de gillar att sitta på. Då ängen är vattenfylld får jag hålla mig längs kanten av vassen men det brukar tydligen kossorna också göra så snart är jag lerig upp till anklarna. Och med en stor svärm av mygg surrande runt mig. Men så får jag min belöning, på en stolpe framför mig sitter en fin blåhake. Den har visserligen tappat mycket av sin vackra sommardräkt men en liten blå haklapp har den fortfarande kvar. Den hoppar snart in i vassen igen och jag smyger närmare för att försöka få några bilder i den miljön också.
När den så flyger vidare över bäcken tar jag mig tillbaka till stigen och lite torrare partier. Går upp på en liten plattform man byggt för att erbjuda besökare sikt över den närmsta vassen. Här fläktar den svaga vinden bort myggen så jag vågar mig på att duka upp lite fika. Blir dock avbruten när ännu en blåhake dyker upp, den slår sig ner på den breda ledstången längs stigen. Ibland sätter den stjärten rakt upp i vädret på ett för arten typiskt sätt. Det ser lite kul ut och det blir också mitt bestående synintryck från den här fina blåhakemorgonen.
Bläddra bland några bonusbilder:
