v12 – Vårvinter i skogen

Med en myr uppe i skogen som mål tar jag vägen upp genom Svartådalen. Den lilla vårkänsla jag uppbådat nere vid Mälaren försvinner mer och mer för varje mil norrut jag kommer. Allt verkar fruset och stilla här uppe. Termometern i bilen visar minus åtta grader när jag viker av mot Fläcksjön. Parkerar i höjd med utloppet i södra änden av sjön där det strömmande vattnet brukar hålla isen stången. Smyger mig genom skogen ner mot strandängen. Som visar sig inte finnas idag. Vattennivån är så hög att det som brukar vara en å omgiven av ängar nu förvandlats till en enda sjö. Men med öppet vatten i mitten och därute simmar ett par hundra sångsvanar och ännu mer gäss, främst kanadagäss. Slår mig ner i det som idag är strandkanten och spanar av området lite mer noga. Så mycket änder har ännu inte letat sig hit men hittar i alla fall lite gräsänder, några knipor och en ensam salskrake. Jag ser att kniporna spelar men det är för långt ut för att jag ska höra det lustiga ljudet som hör till spelet. Sångsvanarnas sång och gässens kackel som ligger som en ljudmatta över området går dock inte att missa. Jag sitter kvar en stund och njuter av scenen. Även om solen ännu inte har nått upp över trädtopparna och kylan är påtaglig ger ändå stämningen fåglarna skapar en känsla av om inte vår så i alla fall vårvinter. Till slut börjar jag dock frysa och tvingas röra på mig så jag promenerar tillbaka till bilen.

Nästa stopp blir vid de översvämmade maderna en bit längre norrut. Här är det ännu mer fågel, säkert femhundra svan och ett par tusen gäss. För att inte skrämma dem sitter jag kvar i bilen. Även om de närmaste tittade lite misstänksamt mot bilen när jag stannade vid vägkanten så tolererar de mig så länge jag inte går ut. Överallt spelar svanarna. De böjer fram huvudet, knycker på nacken och lutar så huvudet bakåt i en svepande rörelse samtidigt som de framför den vittljudande svanesången. Många står på isen, som täcker en stor del av översvämningen, men här och var finns öppna vattenytor där en del av fåglarna simmar omkring. Vissa letar mat på botten medan andra mest verkar intresserade av att spela. När några svanar ska ta sig ur vattnet och upp på isen får de leka isbrytare. Jag ser hur centimetertjock is spricker när de är på väg mot stabilare underlag.

Mätt på uppvisningen fortsätter jag runt sjön och upp i skogen på andra sidan. Här är det än mer vinterkänsla då snöfallet som kom för några dagar sedan skapat ett decimetertjockt snötäcke. Jag letar mig in på en timmerväg där det är helt ospårat. På sträckorna där solen kommit åt tittar gruset fram medan det i skuggpartierna ligger djup snö. På ett ställe börjar bilen slira men som tur är kommer jag igenom och ända fram till vändplanen där vägen tar slut. Tittar på kartan och väljer en riktning i skogen som är någorlunda lättgången. Det är en fin skog att vandra i men när jag nästa gång plockar fram kartan inser jag att jag kommit ur kurs. Det blir lätt så när man frigår och spontant väljer väg utifrån terrängen. Men eftersom solen lyser från en klarblå himmel idag är det lätt att orientera sig och korrigera när man kommit lite snett. Plötsligt brakar det till i en tall strax framför mig. En tjäder blev skrämd och tar till vingarna. Själv fortsätter jag och ser snart att skogen börjar glesa ut. Följer en ås och kommer fram till den stora myr som varit mitt mål. På en höjd i myrkanten hittar jag en perfekt sten att sitta på. Alldeles lagom med en paus efter vandringen i obanad terräng så jag plockar av mig ryggsäcken och dukar upp den medhavda fikan. Njuter av både maten och den fina utsikten över den naturliga gläntan där mitt i skogen. Spanar regelbundet av myren med kikaren utan att upptäcka något liv, vare sig fyrbenta eller bevingade, men uppfattar ljudet av en korp på avstånd. Efter en stunds kompakt tystnad skärps hörseln och strax hör jag svanesången igen. Det låter som de kommer närmre och närmre. Och så passerar en plog med ett dussin fåglar rakt ovanför mig och försvinner norrut

När pausen är över ger jag mig ut på myren. Snötäcket är ojämnt och tuvorna sticker upp överallt medan det på de mest vattensjuka partierna ligger is. Studerar marken när jag rör mig framåt och ute på myrens mitt hittar jag det jag letar efter. Spår, fyra-fem centimeter stora, omgivna av parallella streck på var sida. Spåren kommer från en orrtupp som spelat här, någon av de senaste morgnarna. När han i spelet spänner upp sig släpar han samtidigt vingarna i marken vilket skapar strecken i snön. Ser ytterligare några liknande spår i området men troligen är det bara några enstaka tuppar som varit här. Kul ändå. Nöjd påbörjar jag vandringen åter. Den här gången tar jag ut en ordentlig riktning och kommer utan problem tillbaka till bilen och lyckas även forcera de tuffa snövallarna på skogsvägen.